Skillnaden mellan shoppingtur med Lars och shoppingtur med likasinnad väninna är för det mesta innehållet i kassarna som följer med hem…såvida han har nån kasse alls…

I lördags hade vi några angenäma timmar i Ängelholm där vi inte är så ofta. Trots regnet var det en mysig förmiddag och kassarna prasslade när vi senare gick mot bilen. Jag hade gjort några helt nödvändiga och sedan länge planerade inköp på rean och var förvånansvärt nöjd och glad när vi körde hemåt. Lars var om möjligt ännu nöjdare vilket är besynnerligt eftersom han bara hade köpt ett par fula läsglasögon för några tior. Kanske för att jag var så glad…män kan få primitiva tankar och förhoppningar för eftermiddagen och kvällen av sånt…

Nu har han närmare tio läsglasögon som han likväl letar efter mer än en gång om dagen (när han inte letar efter nyckeln för luftning av elementen). Trots att de alltid ligger där han lagt dem. Med några undantag – Edi har vid några tillfällen hämtat dem från nattduksbord och annat och gett skalmarna en ny struktur. Inte som fiskbensmönster utan mer åt hundtandshållet.

När de ligger där, nydesignade på golvet, får man vara observant så man inte trampar på dem. Jag vill inte råka ut för att behöva hjälpa till att leta glasögon som visar sig gömt sig i torrsprickorna på min vänstra häl.

Det finns tillfällen då självförtroendet får motsatsen till ett uppsving… såna där situationer då man känner sig helt ”fel”. Värst är när man befinner sig i nåt sammanhang där man inte känner sig riktigt ”hemma” och ska försöka verka intresserad och dumt nog kommentera nåt. Eller skämta om nåt som man inte skojar om. Jag tycker att de stunderna infinner sig allt oftare. Jag tror att det faktum att jag har en sjuttonårig dotter har del i den känslan för i många ungdomars ögon är alla i min ålder lite halvt töntförklarade. För att vi inte har byxor med grenen i knävecken och går som pingviner då eller?

Att köra och besiktiga bilen eller lämna in den på verkstad kan vara vanskligt. Man kan råka vara tvungen att verka som om man är insatt i olika tekniska bilproblem… I värsta fall ska man rentav avgöra om fordonet ska repareras på ena eller andra sättet. Att besöka en bilfirma och titta efter annan bil är också lite svajigt. Jag är måttligt intresserad av vridmoment och ventiler och lyckas ofta fokusera på eller kommentera ”fel” saker. Om man vill verka åtminstone normalbegåvad ska man, som enda skäl till att man avstår visst bilköp, inte ta upp att man tycker att vindrutetorkarna är ”klena och pluttiga”… Det kan bli märkligt tyst och man kan känna sig obekväm.

Att skämta på ett ogenomtänkt sätt är inte heller så lyckat. Min lägsta prestation i det sammanhanget var när jag i tjugoårsåldern körde runt i min gamla folka med ”skojigt” klistermärke tvärs över bakrutan…”Jag äter hellre daggmask än kör HD”…Så himla kul blev det inte. Mc-gäng kan vara rätt griniga.

Tur att februari är den kortaste månaden…om man ska tänka positivt, vilket förvisso inte så ofta faller sig naturligt för mig. Man får försöka hitta på lite kul aktiviteter för att det är februari och unna sig det ena och andra. Att unna sig faller sig däremot oerhört naturligt för mig. Det behöver inte kosta att unna sig, i alla fall inte så mycket. Det är liksom mer känslan som är viktig. I februari kan man unna sig utan dåligt samvete…såvida man nu har besvär med sånt annars.

Man kan exempelvis köra till Ge-Kås. Åker man i februari behöver man inte lägga tid på att leta ”nyttosaker” som aluminiumfolie, skosnören och bakpulver utan kan fokusera på damkläder, godis och andra helt personliga guldkantsbringande nödvändigheter och absolut inte ta emot nån endaste skickebudslista. Viktigt är också att välja rätt resesällskap som har lite samma inställning vad gäller unna sig, shopping och tempo.

Sagt och gjort, jag och bästa Eva gav oss iväg mot Ullared. Förutom egenskaperna ovan är vi också båda lite halvförvirrade. Den här gången hann vi faktiskt påbörja inköpen innan nåt snurrigt drabbade oss. Vi hade delat på oss i entrén och gett oss iväg med kundvagnar åt varsitt håll. Efter några minuter ropade högtalarna ut Evas namn och bad henne komma till informationen. Eftersom jag vet att Eva oftast inte snappar upp såna anrop så ringde jag till hennes mobil för att förvissa mig om att hon hört det. Jag ringde och någon svarade ”Evas mobil”… Det visade sig att någon hittat Evas väska med pengar, nycklar, mobil och lite annat och lämnat den till informationen. Den här gången hann hon inte ens in i butiken innan hon ”slarvade bort” det enda hon hade med sig… Det bestämdes att jag skulle komma bort och hämta väninnans saker. På vägen dit ser jag Eva och förklarar att jag är på väg för att hämta hennes väska…

Man får tänka på att inte slarva i sina val av det man lägger i kundvagnen. Hyfsat ofta hör man att nån ”ångrat” sig när de varit iväg och småshoppat och det händer mig också, med den skillnaden att jag inte ångrar nåt jag köpt utan ångrar nåt jag inte köpt.

By the way så har även Eddi anammat att det är februari…när jag kom hem idag hade han unnat sig att bita sönder min hårfön, ätit upp ett stort stift av försvarets hudsalva och utan att skadas bitit sönder en liten sprayflaska med (laglig) pepparspray…

Förutom dammsugare är utan tvekan datorer den ”uppfinning” som jag har flest konflikter med. Både hemma och på jobbet. Fördelen med att råka ut för datorkrångel hemma är Lars. Alertare it-hjälp går knappt att finna. Så väl förspänt har jag det inte på jobbet…där får man rätta in sig i ledet och liksom va nöjd med att få hjälp ”vilket år som helst”… Fast nu när jag skrivit så här blir det väl ”vilket årtionde som helst”…

Touchmobiler kan också vara oerhört enerverande, och jag har verkligen ingen talang för att ”toucha”. Min talang är mer att banka hårt på datorns tangentbord när den krånglar och det är ju mer tvärtom på nåt sätt. Allra dummaste är sms-funktionens energiska ansträngningar att förlöjliga mig. När jag skrivit ett meddelande, läst igenom det hela och sen skickat det visar det sig onödigt ofta att ord bytts ut. Ibland till och med mot ord man inte använder såvida man inte vill vara riktigt grov i munnen.

Det är givetvis pinsamt när man skickat fel eller fula ord till nån man känner väldigt ytligt men allra värst är när man skickat iväg nåt felaktigt meddelande till Fia – alias Prinsessan på ärten. Hennes sätt att senare ta upp mitt ”felskick” med några väl valda överlägsna kommentarer och avmätt blick får mig att framstå som nån från en annan planet. Inte enbart för att jag är över trettio utan mer för att jag är så gammeldags att jag inte ens kan skicka sms på rätt sätt. En klumpig tant. Det är väl klart att hon är bättre på sms, konstigt vore väl annars med tanke på att hon skickar flera hundra i veckan. Ska nog övningsköra med fokus på fickparkering med henne i morgon. Bara så där.

I takt med att antal inbrott och andra idiotiska kriminella handlingar ökar så önskar också allt fler få tillåtelse att installera bevakningskameror. En del människor tycker illa om kamerabevakning och menar att det kränker dem.

Nuförtiden känns det skälet helt ologiskt. Otroligt många är med i facebook och berättar och visar bilder om sitt liv och leverne utan omsvep och helt frivilligt. Dessutom käpprätt ut i cyberspace.  En del anmäler sig till tävlingar och mobbingprogram i nån tv-kanal eller rent av till ”Halv åtta hos mig” där de misslyckas och får dåliga poäng. Däremot känner de sig kränkta om de är med på supersuddig film när de går ut från ICA. Hur tänker de då? Vad är det för kränkande med det – om man dessutom inte har nåt att dölja?

Det kan ju såklart vara pinsamt om man gör nåt som är konstigt eller rent av snuskigt eller så. Som när jag i tonåren var åskådare vid en internationell hopptävling och ovetande filmades i direktsändning just som jag hade fått napp vid fiske i näsan…

Om man vill ta reda på att man är så fräck som man tar för givet, eller hoppas på att man är, så gör man det enklast genom att umgås med en, eller flera, tonåringar. Oftast räcker det att umgås mindre än en kvart. Ibland säger de rent ut nåt tyket så att man direkt förstår att man är ”fel”, men ofta är det enbart den avmätta blicken kombinerat med litet tyst flin på slutet som talar om hur ofräck man är…

En kväll under gångna veckan satt jag i bilen i kanten av en mörk väg för att hämta Fia som befann sig i ett av husen. Radion var på och motorn igång så det gick ingen nöd på mig. En gammal låt från tiden på Madison spelades och jag höjde ljudet och njöt, allmänt nöjd med situationen! Sen dyker Fia upp och fräser…”a men fatta va piinsamt – alla hörde typ hur nån spelade så högt att det dunkade ända in i huset och alla trodde såklart att det var en ungdom, först alltså”. Å sen kom blicken.

När vi tittar på bilder från sommarsemestrar så kiknar hon av skratt när bilder på mig i bikini dyker upp. Hon blir däremot inte lika glad om jag kommer in i hennes rum för att småprata lite med hennes kompisar, då är blicken talande.

Tonåringar kan verkligen få en att vackla ännu mer i det redan tilltufsade självförtroendet. Man skulle, med glimten i ögat, kunna säga att mitt självförtroende sjönk lavinartat i samma stund som dottern blev tonåring!

Jag väntar på rätt tillfälle att ge igen…skadeglädje är underskattat!

Alla människor, eller åtminstone de flesta, har en ödmjuk sida. Om man frågar mina nära så anser de förmodligen att det är si och så med den saken beträffande mig. Jag tar det med en nypa salt…det vet väl alla att man knappast blir novis i sin egen hemstad. Dessutom är det svårt att bedöma graden av ödmjukhet eftersom det definieras lite olika.

I morse gick jag ut för att ta bilen till jobbet. Där stod min lille bil alldeles vit av is och rimfrost på samtliga rutor och med dörrar vars lister frusit fast. Jämte står Lars bil. Stor och ångande av värme och helt befriad från frost och is. Han har nämligen dieselvärmare med timer i sin bil… Jag kunde i det läget ha gjort en ny tur in i huset och bytt mina bilnycklar mot hans och kört hans varma och isfria bil till jobbet. Istället skrapade jag rutor, krånglade upp bildörren, startade och körde hela vägen till jobbet sittandes i ett bilsäte som upplevdes som snäppet kallare än en kylklamp. Jag har faktiskt nästan en hel kilometer till jobbet och stolsvärmen behöver mer än två minuter för att göra sätet varmt. Dåligt och besynnerligt egentligen med tanke på att vi klarar att flyga till månen och snart även till Mars.

Jag tycker nog att just det faktum att jag valde min egen bil idag tyder på ett stort hjärta hos mig och, inte minst – ödmjukhet!

När jag och Fia körde iväg å handlade efter jobb och skola berättade jag om hur hennes mormor ”lurades” när jag var liten för att få mig att göra som hon ville. Så gjorde man väl i stor utsträckning på den tiden. Mitt syfte med att berätta var delvis för att Fia skulle reflektera över hur bra hon har det jämfört med oss som växte upp på forntiden…

Vanligast var att man riskerade att bli svart om tungan ifall man ljög eller svor. Rätt så ofta fick man också veta att om man tjatade och krånglade för mycket i bilen så fick man kliva av och bli lämnad ensam. Nån gång gick det så långt, visserligen dök de upp igen bara en kort stund efter, men ändå. När jag hade önskat mig skinnstövlar fick jag allvädersstövlar i plast som jag hatade – fastän mamma och pappa bedyrade att de var i skinn.

Bad förknippas för mig med en del ”lurendrejerier”… Om man hade ätit var man tvungen att vänta två timmar innan man badade för att inte drunkna och man fick inte gå så långt ut att man riskerade att bli biten i tårna av gammelgäddan.

Kring matbordet fick man höra att man skulle stanna helt i växten om man inte drack mjölk och att barnen i Biafra blir väldigt ledsna om jag inte äter upp min mat som de gärna hade velat äta av. Självklart var det så att man kunde vakna en morgon och ha tappat alla tänderna för att man ätit för mycket godis.

Fia höll med om att mormor överdrivit, eller rent av ljugit. Vi konstaterade båda att sådan ”fostran” som tur är inte förekommer så ofta nuförtiden. Hon funderade en stund och påtalade hur onödigt det var av de vuxna att säga att man kunde bli biten av en gädda – varför inte säga som det är istället? Bett från krabbor hade åtminstone fått henne att inte gå för långt ut.

Då skämdes jag…lite i alla fall.

Det mest intressanta med min idrottskarriär är frågan om nån sådan ens existerat. Bortsett från några år under låg- mellanstadietiden då jag vann priser i löpning och längdhopp, har jag aldrig ens påmint om nån talang i nån enda gren. Det kan jag leva med. Nåt som däremot känns både tungt, pinsamt och ”skämmigt” är alla misslyckade sportkarriärsförsök jag gett mig in i.

Utförsåkning är jag exempelvis inte lämpad för. Jag åker fortare å fortare tills jag vurpar. Vareviga gång i vareviga backe. Helt obildbar. En gång trillade jag av släpliften och hamnade mitt på släpspåret där jag skrattade så mycket att jag inte kunde röra mig eftersom kroppen var dubbelvikt. Jag blev hämtad och skjutsad till toppen av pistmaskin.

Under många år red jag och hade egen häst. Under de här åren bröt jag tre ben i ena foten, bröt ett revben, slog i käken så hårt att jag inte kunde gapa på nån vecka, fick utgjutning i knä, fick ledband i foten avslitet, blev avtrampad två tånaglar och spricka i ena tån, fick häst över mig och hade värk i höften i flera år, fick seninflammation i ena axeln och bröt nyckelben…för att nämna nåt. Inte såå talangfullt.

När jag var i tjugofemårsåldern var jag tillsammans med en kille från Skottland. Han var olyckligtvis golfspelare. En sån där ”riktig” som kommer med i tv och så… Vi skulle gå en runda på banan i Våxtorp och han skulle ge mig professionella råd. Vi spelade. Han sa inget. När vi var klara med rundan kunde jag inte låta bli att fråga varför han inte hade hjälpt mig som han hade lovat. Han svarade mig lugnt: ”I think you should try to play tennis instead”.

På en semesterresa för ett par år sedan låg vi på en strand med många surfare och andra tuffa och fräcka killar i färgglada badbyxor. När megastora vågor kom dånande så dök killarna rakt in i dem… liksom in under själva vågen. Det såg inte ut att vara särskilt märkvärdigt att klara, så jag tog några spänstiga (?) steg när nästa stora våg kom och påbörjade själva dyket. Det sa pang och jag slängdes med enorm kraft rätt ner mot botten och kunde närapå inte ta mig upp och därifrån igen. Strandvakterna var beredda men jag tog mig upp för egen maskin och när jag väl återfått andningen gick jag upp och duschade ur sanden i håret, munnen, näsan och ögonen. Jag badade i poolen resten av den veckan.

Jag blir lite avundsjuk på idrottare när de beskriver för reportrar och andra hur de känner att de närmar sig sin formtopp. Med tanke på att det bara återstår stavgång för min del kan jag sluta drömma om sånt uttalande. Hur vet man om man har en formtopp i stavgång?

Lömsk våg…

När vi var i södra Frankrike förra sommaren köpte jag (bland annat alltså…) en tvål som doftade choklad. Jag glömde bort den och när jag nu hittade den igen la jag den i min garderob för att den skulle sprida väldoft (!). I samma veva hittade jag en annan tvål med underbar doft som jag gav till Lars – som för övrigt har hyfsat dåligt luktsinne och inte kunde gissa vad den doftade (och jag avslöjade det inte) – och som han nu tvålar in sig med varje dag…

Jag har fått en del pikar som förlöjligar mig på grund av mina aningens chokladdoftande kläder. Jag gläds åt det för var gång småskrattar jag inombords när jag tänker på hur han, helt ovetande, går runt bland de andra kostym-nissarna på sitt ”fina” jobb och sprider kanelbulledoft omkring sig!