På våren ska man så några av de nya smått exotiska frösorter som just kommit ut i handeln. Eller ge sig av till nån specialträdgårdsmästare och handla ovanliga pelargonsticklingar eller nya spännande sorter av tomatplantor och plantera dessa i trendiga byttor och annat. För att undvika ett hopkok av diverse stilar ska man dessutom bestämma sig för vilken typ av trädgård man ska ha innan man köper på sig lyktor, krukor och prylar och annat frestande. Trendig, nostalgisk, romantisk, naturlig, färgglad, steril… Hopkoks-stilen är nog den ”stil” jag stiftat mest bekantskap med. Hur jag än kämpar så blir det så.

Man måste testa alla färggranna, nyttiga och trendiga recept som presenteras i tidningarna. Helst ska det ätas i trädgården som stylats i kulörta lyktor och kuddar tillsammans med massor av glada vänner. Eller i det vackra växthuset som är inrett med snygga inredningsprylar eller mostalgiska loppisfynd som man kånkat landet runt och samlat på sig.

De primörer som man självfallet (!) så småningom lyckas odla fram i trädgården (de som man inte äter upp på trädgårdsfesterna) måste man ta väl hand om och frysa in för vintern. De ska läggas i frysen i små burkar försedda med pittoreska etiketter. Ibland lyckas jag rädda lite bär eller annat ner i frysen innan säsongen är över. Om jag tar tillvara nåt gott i trädgården i sommar så ska jag sätta etiketter på det jag fryser ner. Det är så trist att upptäcka att man fått upp nåt annat ur frysen än man hade tänkt sig. När djupaste tallriken, skeden och chokladsåsen är framställt är det, som igår kväll, inte lysande att konstatera att frysens enda tvåliters vaniljglasspaket är fyllt till bredden av chili con carne.

Upptill alla de här ”bekymren” och det dåliga samvetet över att man inte tar tillvara och njuter av våren i tillräcklig utsträckning ska man för enkelhetens skull vara snygg också. Helst i nån reklampelarebikini. I år ska man även vara ordentligt solbränd. Egenskaperna lös i hullet och smårynkig känns hursomhelst lite lättare att leva med om man åtminstone är aningen solbrun. Måste förresten köpa nya solstolar…

Den här helgen inleddes med lite koreografiträdgårdsarbete för min del. Resultatet av det grovjobb som jag agerade koreograf till blev lysande och därför kunde jag idag fortsätta med finliret, det vill säga införskaffandet av plantor. Den typen av trädgårdsarbete ger mig särskild tillfredsställelse. Visserligen tappade jag fokus under inköpsrundan och hamnade i en del butiker av annat slag men av fyra planerade plant-köp blev det åtminstone ett…

När den nya plantan kommit på plats i jorden plockade jag fram solstol, yllefilt och en bra bok och letade rätt på en solig plats där det var någorlunda lä mot vinden. Edi hoppade upp och la sig på filten ovanpå min mjuka mage och Låffe la sig vid sidan om solstolen – lagom nära min nerhängande hand för att kunna bli kliad på ryggen. Strax därpå kommer makalöst otippat Fia med en skål med vaniljglass och chokladsås. Till mig! 

Precis som jag vill ha det – när det är som sämst!

Riktiga män sköter grillen och inget annat. Vanligt scenario kan vara att kvinnan handlar all mat för ändamålet grillkväll och förbereder sallad, såser, kanske skrubbar nypotatis och dukar. Antagligen får hon putsa, dela och marinera köttet också. Mannen har ju investerat i ny grill. Kol och tändvätska fick kvinna köra tillbaka till affären och köpa eftersom det var just grillen som mannen hade åtagit sig att skaffa.

När alla matförberedelser är klara återstår den högtidliga tändningen av grillen, i det här fallet en kolgrill. I nära anslutning till grillen står mannen ibland iklädd förkläde – svart givetvis i så fall – och allierar sig med de machobetonade grillattiraljerna som innehar det rätta ”tunga” stuket. När grillen tänts har han liksom äntrat scenen och rörelserna påminner en aning om Joe Labero i full färd med nåt magiskt som ingen annan begriper eller skulle kunna klara av.

Därefter har mannen full sysselsättning. Det är nu det svåra kommer. Grillen måste vaktas intensivt så att rätt glöd infinner sig. Det är nödvändigt att vaka över detta sittandes i en gó fåtölj drinkandes ett stort glas öl eller liknande. När rätt glöd väl infunnit sig är det bråttom…då måste kvinnan kånka ut allt kött, uppläggningsfat och eventuella kryddor så att mannen kan påbörja den avancerade grillningen av köttet omedelbart. Sen är han herre över grillen, grillmästare närmare bestämt.

Köttet blir alltid riktigt gott – han är bra på att grilla…men hur svårt är det egentligen?

Värst är de som till och med svarar för sitt djur med djurets förmodade röst och språk. Jag lovar, jag har själv hört det. Oftast blir det inte så trovärdigt…

En gång när jag satt i bilen på en parkering utanför en butik kom en hundägare tillbaka till sin bil med några varor och upptäckte att hunden hade hoppat fram i förarsätet. Jag hörde hundägaren knorra lite… ”din lille rackebajsare inte får du sitta här”. Jag reagerade inte så mycket på det förrän den gamle hunden svarade; ”men hallå jag e faktiskt en cairnterrier” på verkligen barnsligt språk… Det var ganska uppenbart att det inte var den gamle hundens röst, faktiskt.

Några hundar har rent av lagt upp egna profiler på facebook.

När jag emellanåt möter nån löpare så vet jag varför de har nåt galet i blicken. De är galna. De som påstår sig springa för motionens eller hälsans skull ljuger, medvetet eller omedvetet. Motionera kan man göra på en massa andra sätt som är både mindre monotona och som pressar fram mindre svett. Vad beträffar det hälsosamma med löpning så tycker inte jag att aktiviteter som förkortar livet är att betrakta som sådana. Om man begrundar det faktum att ett hjärta slår ett visst antal slag i livet – en sisådär 800 miljoner slag – och att man förbrukar mängder av dessa slag vid löpning, så förefaller löpträning förkorta livet. Inte särskilt hälsosamt.

Nu kommer jag på att löpning inte är särskilt miljövänligt heller. Tänk vilket extra köttberg dessa löpares kost förmodligen innehåller och alla fosfater som släpps ut i miljön när deras svettdrypande trikåer ska tvättas.

Sett ur det här perspektivet känner jag mig både hälsosam och miljömedveten (och kommer således att fortsätta ta bilen de 900 meterna till jobbet…).

Planeringen drar som regel i gång redan under senvintern när första kvällstidningsbilagan inriktad på vårgrödor och blomlådor dyker upp. Då börjar man fundera lite kring färger och ”stuk” på det hela. Jag får för mig att alla ligger i startgroparna och kommer att köpa massor av fina trädgårdsprylar och nya sorters blommor så att allt tar slut framför näsan på mig… Eftersom ambitionen just då fortfarande befinner sig på en hög nivå dras jag liksom med… Gissningsvis kommer vår trädgård till syvende och sist att se rätt vildvuxen ut även den här sommaren.

För mig har det i praktiken blivit så att själva arbetet med trädgårdsarbete består i inköp av växter och andra attiraljer. Nån annan gör för det mesta grovjobbet. Funkar bra för mig.

Förutom plantering av lite vårblommor i krukor har helgen inneburit en del vedklyvning som ju också kan höra våren till. Det gäller att den bok man läser är så bra att man fokuserar på handlingen och helt stänger ute ljudet från yxhuggen. Vedklyvning är ett ganska tröttsamt arbete som tar på krafterna faktiskt, även för den som hugger veden.

Det förvånade mig att Fia kunde härda ut. Å andra sidan verkade hon ”glädjas” åt att få resa med mig… Hon var till exempel väldigt glad när jag reste mig från stolen på en restaurang och gick flera steg med stolsdynan fastklibbad vid mina svettiga ben. Eller när jag njöt av de spelande syrsorna i skymningen som visade sig vara gnisslet från långa pråliga örhängen på en pompös dam som passerade.

Tänk vilken glädje hon har av mig. Jag kan få henne å skratta bara genom att visa mitt passfoto, faktiskt.

By the way…ungdomarna har idag långt bättre simultankapacitet än de lite äldre. När jag gjorde läxor inne på mitt rum i tonåren fick övriga familjen sätta ner ljudet på tv:n i andra änden av huset. Nuförtiden görs det läxor samtidigt som man chattar med nån, sms:ar, slår upp ett ord i ett lexikon på datorn och skriver ett sammandrag av bok man läst (som man förmodligen läst under tiden man såg på mtv, sms:ade och chattade…). De blir guldkalvar åt de företag som när de söker kompetent folk fortfarande använder det löjliga uttrycket  ”skall kunna ha många bollar i luften”. Vad är det för fel med att klara att fokusera på en sak åt gången utan att behöva en massa annan stimulans runt om?

Eftersom jag ska vara ledig från jobbet fram till efter påskhelgen har jag, av nåt skäl som jag inte begriper, bestämt mig för att inte använda dator under den här lediga tiden. Som ett experiment och som en erfarenhet. Jag gissar att man kommer att känna sig lite mer ”ensam” eller kanske rentav blir rastlös. Som sagt, nästa gång jag skriver här blir efter påskhelgen. Förutsatt att min självdisciplin inte vacklar…som så ofta annars.

Visserligen har jag redan dragit på mig en del andra saker och vanor som enligt tonåriga dottern är tillräckliga bevis för ålderdom. Som att jag skriver hela och omständiga meningar utan förkortningar när jag skickar sms, emellanåt köper jeans på Lindex och hellre köper sköna än snygga skor. Själv känner jag mig som en tjugoåring i de allra flesta avseenden. Inte utseendemässigt förstås men annars. Det har förvånat mig ett antal gånger att Fia inte vill låna kläder av mig, jag skulle gärna lånat hennes om de hade passat.

Ett sätt att lägga ut dimridåer kring sin verkliga ålder är att klä sig ungdomligt. Vilket i sig är ett tecken på hög ålder…men ändå. Man kan smygkolla på ungdomar och se vad som är modernt för stunden och köpa sig nåt liknande. Aldrig exakt samma plagg – det är helt oförlåtligt. Jag har oftast skaffat moderiktiga kläder för sent…som regel först när det som är modernt redan svängt på ett helt annat håll. Det gäller att vara snabb i vändningarna och det är faktiskt lite enklare att vara det nuförtiden. Ett nödvändigt inköp är nämligen aldrig mer än högst ett par musklick bort…

Det borde vara lättare att fatta bra beslut ju äldre man blir men jag är verkligen inte övertygad om det. Möjligen de stora, livsavgörande besluten men sannerligen inte de där vardagliga mängd-besluten… Snarare tvärtom. De blir ofta onödigt dåliga. Sådär så att man vill dra sig själv i håret eller utsätta sig själv för nån elak och vulgär svordom.

Jag vet till exempel ”en tjej” som just var färdig med några lagningar hos tandläkaren och som hade lovat sig själv att skärpa sig och vara mer rädd om tänderna. Hon åt några seghårda Riesen-kolor ett par timmar senare och blev av med en halv kindtand. ”En annan tjej” slår flera gånger varje sommar vad om att kunna doppa sig som förste man i havet men skriker och vänder när första foten nått vattnet. Varenda gång. ”Flera av mina tjejkompisar” blir missnöjda när de får in sin mat på restaurang eftersom de ser övriga gästers mat och inser att det ser godare ut och att de borde beställt samma. Vårblommor handlar också om tuffa beslut. Hur många gånger har man inte stått och funderat över vilka färger man ska välja på sina första penséer i krukan på trappan? Man byter och man ändrar sig flera gånger i butiken och när man till slut kommer hem med de små blommorna har nån av grannarna en kruka penséer på trappan i helt andra färger. Mycket snyggare självfallet.  

Livet e fullt av tuffa beslut som påverkar livskvalitén. Jag har precis köpt ”fel” typ av solglasögon inför sommaren…enligt fnissande Fia ser jag ut som Harry Potter i dem. Det är bara att bita ihop. Ännu en gång.