Jag har fula vanor. En av dem är att jag har en väl utvecklad förmåga att generalisera och rentav aningen förlöjliga vissa människor som har nåt gemensamt. Jag har blivit klokare med åren och generaliserar mindre men vissa generaliseringar stämmer på riktigt…faktiskt.

Jag vet till exempel att de, oftast män, som är riktigt ivriga supportrar till ett visst lag inom fotboll, hockey eller annan sport har komplex. Verkliga eller inbillade. Inte sällan lider de nämligen av stor sorg över att själva aldrig haft framgång i sportens värld. För en del av dem är det alldeles nödvändigt att med korta mellanrum få lov att leva ut sina pojkaktiga sidor på ett av samhället hyfsat accepterat sätt genom att hoppa, skrika och känna sig som en viktig person i laget. Man får låta dem hållas helt enkelt och liksom spela med i deras tro att de är oumbärliga för sporten.

Spektaklet hundutställningar är också ett bevis för att generaliseringar faktiskt stämmer. I ringen med små kortbenta och långhåriga raser med rosett på huvudet finns alla mattar som i tonåren drömde om att bli hårfrisörskor men inte lyckades ta sig in på utbildningen. I schäfer-ringen finns kaxiga mattar och en del hussar med klackring i guld.

Uttrycket ”sådan husse sådan hund” har gällt sedan urminnes tider och är fortfarande lika tillförlitligt. Hussar och mattar till irländska settrar är vänliga, långbenta och rödlätta. Det är faktiskt så att både utseende och lynne sammanfaller hos hund och ägare synnerligen ofta. Jack Russlar är fulla av idéer och därav lite svåra att ha full pli på, oerhört intelligenta, vackra och proportionerligt byggda. Svårare än så är det inte.

Så har jag på nytt tillbringat det mesta av lördagen bland Välas butiker. Sånt tar på krafterna – de e inte som förr då man rentav kunde avverka både Laholm, Halmstad och Helsingborg under en dag. Den här gången hade jag dessutom ingen lust utan föll till föga för tonåringstjat.

I viss mån såg jag ärligt talat lite fördelar med ett Välabesök… det skulle nämligen pantas, lämnas till återvinning, hämtas hem ved och lite annat på hemmafronten… En god mor ställer ju dessutom upp för sina barn (åtminstone i det här specifika fallet). Även om jag anar att det enbart är min plånbok som är attraktivt sällskap så känner jag mig en aning smickrad att få frågan om att ”följa med”…

Jag kan inte påstå att jag bidrog till några säljsiffror den dagen – bortsett från det jag ”fick” betala för Fias nödvändiga, ”som alla andra har”, skiitsnygga och ombloggade kläder. Förr blev kläder mode om nån kändis hade det på sig eller om de fanns med i nån veckotidning med tjockt, blankt papper. Nu stressar tonåringarna halv ihjäl sina föräldrar som måste upp med pengar innan det ombloggade tar slut i butikerna…

Som sagt, till mig själv blev det inte handlat nåt vilket var helt å hållet mitt eget fel. Flera människor som passerade åt på stora läckra glassar och jag hade fullt sjå att lista ut var dessa godbitar inhandlats – så mycket sjå att jag helt tappade fokus på egna skiitsnygga nödvändigheter (o-ombloggade men ändå…).

Det är härligt att bo hyfsat nära kusten och havet. I synnerhet under sommarhalvåret. Fast i ett avseende föredrar jag sommardagar vid insjöar. Jag tänker då närmast på insjöars tillgång på vass…utifall att man misslyckats med projektet ”Beach 20XX”. Ute vid havet finns inte så mycket vass att smyga runt bakom, däremot har vi förstås (än så länge) den välsignade bilstranden. Visserligen tycker jag att det optimala vore en bilfri strand i många avseenden, men vid misslyckade projekt av typen ”Beach 20XX” är det guld värt att fälla ut brassestolen i skydd av bilen. Sen finns det ju nästan inga begränsningar kring hur mycket gott man kan ta med till bilstranden utan att knäcka ryggen.

Vissa dagar är det för mig nästintill omöjligt att bara äta rimligt med onyttigheter. Ju mer jag kämpar emot, desto mer sugen blir jag. Den här dagen har gått åt skogen beträffande ”rimligt med onyttigheter”. Utan att avslöja några detaljer kan jag nämna att jag la nivån på ribban redan då jag startade upp datorn på jobbet kl 7.10 med en gräddbulle i ena handen. Tänk va lite som behövs för att sätta lite guldkant på tillvaron.

Det är oerhört skönt att känna att man är en god människa. Det händer ibland och det hände för några dagar sedan och håller fortfarande i sig. Jag fick nämligen ett paket i brevlådan som var adresserat till mig med en avsändare från Strängnäs. Allt var handskrivet. Jag hade, för ovanlighetens skull, inte beställt nåt – inte ens en väska faktiskt – så jag blev rätt så konfunderad. Jag öppnade paketet och hoppades att det skulle ge mig en hint om varför det hade skickats till mig. Häpnare har jag sällan blivit. I paketet låg en svart Don & Donna-väska i skinn som var hur snygg som helst. Med ens blev jag övertygad om att det var någon som drev med mig. Någon som känner mig väl.

Efter flera förhör fick jag lägga ner det spåret. När jag hade klurat en del visade det sig att en tjej som sålt sin väska via Tradera felaktigt hade skickat den till mig istället för till köparen. Hon hade nämligen kvar mina adressuppgifter sedan en väskaffär för några år sedan… Jag kontaktade henne och sa som det var och erbjöd mig att skicka vidare väskan till rätt person vilket jag också gjorde. Trots att väskan var en tiopoängare var den tacksamhet som säljaren visade värd mycket mer.

Visst blir man lycklig av beröm och uppskattning? Så länge det inte bara är fraser och tomma ord som någon per automatik pladdrar ur sig. Många trycksaker, prydnadssaker och smycken är försedda med vackra och positiva budskap. Ibland känns det som att människor tror att de med ens uppfattas som, och även förvandlas till, goda och kloka människor när de sprider budskap omkring sig som ”älska livet”, ”live your dreams”, ”kärleken är evig” och ”carpe diem” för att nämna några. Jag är tveksam till om det i det här avseendet är tanken som räknas utan att det faktiskt ska till handling – som exempelvis min goda gärning med postpaketet. I själva verket ligger jag nog likväl inte på plus, jag har en del skadeglädje och annat att kompensera för…

Mitt intresse för skidsemester har varierat genom åren. Själva skidåkningen har nog egentligen aldrig lockat nämnvärt – mer livet ”runtikring”. Jag tycker sällan det är roligt att göra eller utöva något som jag inte är bra på. Helt uppriktigt är jag en katastrof i skidbacken. Åtminstone när jag åker skidor. Däremot är jag en fena på att tillverka solstol av skidor och stavar och sitta i backen i timmar och sola och halvsova. Jag har också talang för att pausa på något litet pittoreskt mat- och dryckställe uppe i backarna för att kontrollera om deras varma choklad med vispgrädde och Hansen-rom håller måttet.

Mitt agg till skidåkning grundlades på den tiden då utrustningen bestod i skinnpjäxor med snörning, skidor med bindning av fjädrande vajer att dra bakom hälarna och stavar med nån läderkonstruktion nertill som såg till att fastna i allt man passerade förbi. Såvida man passerade något alls. Ofta fastnade snön under skidorna så att de inte gled framåt överhuvudtaget. Istället kom man ilsket klampande genom trädgården på nåt som liknade platå-skidor. De ständigt blöta lovikavantarna hjälpte inte upp det hela.

På senare tid har mina känslor för skidåkning fått ett rejält uppsving, faktiskt. Skidåkning har visat sig vara en av ytterst få sporter som på ett angenämt sätt kan skänka mig god avkoppling och ”unna-mig-stunder”. Det här sportlovet skidsemestrade både Lars och Fia, på olika håll.

När vi skulle flytta in i vårt hus för några år sedan ville jag att vi skulle installera en kamin. Lars var inte lika övertygad, faktiskt rent av lite besvärligt emot. Vilket jag inte tog så stor hänsyn till…

Sedan jag hittat en fin kamin på blocket som vi tittade på och köpte, fraktade hem och som så småningom installerades av fackman, har han däremot varit positiv till vår kamin…trots att det var mitt förslag från början. Jag tror det känns bra för män i allmänhet att få klyva, hugga och stapla ved och att få tända eld, som ju är så svårt… Det stärker dem att få känna sig lite ur-macho eller nåt ditåt och gör dem som regel glada och medgörliga.

Häromdagen hörde jag honom säga till nån: ”ja alltså det bästa jag gjort med huset sen vi köpte det är nog banne mig kaminen…”. Jag bjuder på det. Om han bara visste hur mycket den kaminen underlättat vårt liv ihop… Senast igår hjälpte den mig både att trolla bort kvitton efter förra shoppingen och att sopa igen spåren efter en impulshetsuppäten chokladask (som han hade fått i julklapp). Till och med de plastiga chokladbitsformade skikten brinner upp. Om någon undrar.

Skillnaden mellan shoppingtur med Lars och shoppingtur med likasinnad väninna är för det mesta innehållet i kassarna som följer med hem…såvida han har nån kasse alls…

I lördags hade vi några angenäma timmar i Ängelholm där vi inte är så ofta. Trots regnet var det en mysig förmiddag och kassarna prasslade när vi senare gick mot bilen. Jag hade gjort några helt nödvändiga och sedan länge planerade inköp på rean och var förvånansvärt nöjd och glad när vi körde hemåt. Lars var om möjligt ännu nöjdare vilket är besynnerligt eftersom han bara hade köpt ett par fula läsglasögon för några tior. Kanske för att jag var så glad…män kan få primitiva tankar och förhoppningar för eftermiddagen och kvällen av sånt…

Nu har han närmare tio läsglasögon som han likväl letar efter mer än en gång om dagen (när han inte letar efter nyckeln för luftning av elementen). Trots att de alltid ligger där han lagt dem. Med några undantag – Edi har vid några tillfällen hämtat dem från nattduksbord och annat och gett skalmarna en ny struktur. Inte som fiskbensmönster utan mer åt hundtandshållet.

När de ligger där, nydesignade på golvet, får man vara observant så man inte trampar på dem. Jag vill inte råka ut för att behöva hjälpa till att leta glasögon som visar sig gömt sig i torrsprickorna på min vänstra häl.

Det finns tillfällen då självförtroendet får motsatsen till ett uppsving… såna där situationer då man känner sig helt ”fel”. Värst är när man befinner sig i nåt sammanhang där man inte känner sig riktigt ”hemma” och ska försöka verka intresserad och dumt nog kommentera nåt. Eller skämta om nåt som man inte skojar om. Jag tycker att de stunderna infinner sig allt oftare. Jag tror att det faktum att jag har en sjuttonårig dotter har del i den känslan för i många ungdomars ögon är alla i min ålder lite halvt töntförklarade. För att vi inte har byxor med grenen i knävecken och går som pingviner då eller?

Att köra och besiktiga bilen eller lämna in den på verkstad kan vara vanskligt. Man kan råka vara tvungen att verka som om man är insatt i olika tekniska bilproblem… I värsta fall ska man rentav avgöra om fordonet ska repareras på ena eller andra sättet. Att besöka en bilfirma och titta efter annan bil är också lite svajigt. Jag är måttligt intresserad av vridmoment och ventiler och lyckas ofta fokusera på eller kommentera ”fel” saker. Om man vill verka åtminstone normalbegåvad ska man, som enda skäl till att man avstår visst bilköp, inte ta upp att man tycker att vindrutetorkarna är ”klena och pluttiga”… Det kan bli märkligt tyst och man kan känna sig obekväm.

Att skämta på ett ogenomtänkt sätt är inte heller så lyckat. Min lägsta prestation i det sammanhanget var när jag i tjugoårsåldern körde runt i min gamla folka med ”skojigt” klistermärke tvärs över bakrutan…”Jag äter hellre daggmask än kör HD”…Så himla kul blev det inte. Mc-gäng kan vara rätt griniga.

Tur att februari är den kortaste månaden…om man ska tänka positivt, vilket förvisso inte så ofta faller sig naturligt för mig. Man får försöka hitta på lite kul aktiviteter för att det är februari och unna sig det ena och andra. Att unna sig faller sig däremot oerhört naturligt för mig. Det behöver inte kosta att unna sig, i alla fall inte så mycket. Det är liksom mer känslan som är viktig. I februari kan man unna sig utan dåligt samvete…såvida man nu har besvär med sånt annars.

Man kan exempelvis köra till Ge-Kås. Åker man i februari behöver man inte lägga tid på att leta ”nyttosaker” som aluminiumfolie, skosnören och bakpulver utan kan fokusera på damkläder, godis och andra helt personliga guldkantsbringande nödvändigheter och absolut inte ta emot nån endaste skickebudslista. Viktigt är också att välja rätt resesällskap som har lite samma inställning vad gäller unna sig, shopping och tempo.

Sagt och gjort, jag och bästa Eva gav oss iväg mot Ullared. Förutom egenskaperna ovan är vi också båda lite halvförvirrade. Den här gången hann vi faktiskt påbörja inköpen innan nåt snurrigt drabbade oss. Vi hade delat på oss i entrén och gett oss iväg med kundvagnar åt varsitt håll. Efter några minuter ropade högtalarna ut Evas namn och bad henne komma till informationen. Eftersom jag vet att Eva oftast inte snappar upp såna anrop så ringde jag till hennes mobil för att förvissa mig om att hon hört det. Jag ringde och någon svarade ”Evas mobil”… Det visade sig att någon hittat Evas väska med pengar, nycklar, mobil och lite annat och lämnat den till informationen. Den här gången hann hon inte ens in i butiken innan hon ”slarvade bort” det enda hon hade med sig… Det bestämdes att jag skulle komma bort och hämta väninnans saker. På vägen dit ser jag Eva och förklarar att jag är på väg för att hämta hennes väska…

Man får tänka på att inte slarva i sina val av det man lägger i kundvagnen. Hyfsat ofta hör man att nån ”ångrat” sig när de varit iväg och småshoppat och det händer mig också, med den skillnaden att jag inte ångrar nåt jag köpt utan ångrar nåt jag inte köpt.

By the way så har även Eddi anammat att det är februari…när jag kom hem idag hade han unnat sig att bita sönder min hårfön, ätit upp ett stort stift av försvarets hudsalva och utan att skadas bitit sönder en liten sprayflaska med (laglig) pepparspray…

Förutom dammsugare är utan tvekan datorer den ”uppfinning” som jag har flest konflikter med. Både hemma och på jobbet. Fördelen med att råka ut för datorkrångel hemma är Lars. Alertare it-hjälp går knappt att finna. Så väl förspänt har jag det inte på jobbet…där får man rätta in sig i ledet och liksom va nöjd med att få hjälp ”vilket år som helst”… Fast nu när jag skrivit så här blir det väl ”vilket årtionde som helst”…

Touchmobiler kan också vara oerhört enerverande, och jag har verkligen ingen talang för att ”toucha”. Min talang är mer att banka hårt på datorns tangentbord när den krånglar och det är ju mer tvärtom på nåt sätt. Allra dummaste är sms-funktionens energiska ansträngningar att förlöjliga mig. När jag skrivit ett meddelande, läst igenom det hela och sen skickat det visar det sig onödigt ofta att ord bytts ut. Ibland till och med mot ord man inte använder såvida man inte vill vara riktigt grov i munnen.

Det är givetvis pinsamt när man skickat fel eller fula ord till nån man känner väldigt ytligt men allra värst är när man skickat iväg nåt felaktigt meddelande till Fia – alias Prinsessan på ärten. Hennes sätt att senare ta upp mitt ”felskick” med några väl valda överlägsna kommentarer och avmätt blick får mig att framstå som nån från en annan planet. Inte enbart för att jag är över trettio utan mer för att jag är så gammeldags att jag inte ens kan skicka sms på rätt sätt. En klumpig tant. Det är väl klart att hon är bättre på sms, konstigt vore väl annars med tanke på att hon skickar flera hundra i veckan. Ska nog övningsköra med fokus på fickparkering med henne i morgon. Bara så där.