Visste ni om att Frummerins startade redan 1877? Läste en LT från februari 1962 och där stod att Frummerins hade bytt ägare. Någon Georg Simonsson hade tagit över firman. Läste först George Simenone? Känns nästan som om jag kommer att känna lite vördnad för denna gamla affär när jag går förbi? Trots allt lidande man har känt när man har behövt vänta på någon av det motsatta könet som provat kläder. Hanna Frummerin visste vad hon gjorde när hon startade sin butik för 135 år sedan, respekt!

Undrar när Dick Lange satte igång att klippa hår på torget. Där finns också samma yrke i samma lokaler fortfarande om än lite utökat. Kom att tänka på Dick när jag läste resultatet från veckans Bridgetävling i LT. Undrar hur många gånger jag läste att Dick Lange och Harry Stahne vunnit tävlingar i detta kortspel. Undrar varför man följde resultaten, var ju inte direkt intresserad? Kanske för att man klippte sig hos honom och senare i livet umgicks med Birgitta, hans dotter. Vet faktiskt inte men i samma tidning som det stod om Frummerins hittade jag ett resultat från Laholms Bridgeklubb. Gissa vilka som vann? Jo Lange/Stahne!

På biografen i Laholm går ”Hämnaren från fort Alamo” med Glenn Ford. Får bra kritik i LT och jag känner mig lite sugen att leta upp den på internet. Har blivit intresserad av gamla western-filmer igen. Dagens actionfilmer ger mig absolut ingenting. Ser hellre en gammal John Wayne film där han konfronteras med boskapstjuvar och indianer. Känns verkligare än ”Captain Americas” bravader även om det alltid kommer att finnas en liten ”töntfaktor” i den riktige kapten Amerika!

Samma dag går ”Fem söker en skatt” som matiné. Enid Blytons underbara böcker om de fyra engelska barnen och deras hund var mycket läsvärda. De blev även spännande ungdomsfilmer och de håller än idag. Tittade på en av dem med Noel för någon vecka sedan men han var inte alls intresserad (mycket för att de pratade engelska och att inte pappa hängde med att översätta). Jag satt emellertid med stora ögon och var imponerad av miljön och intrigen. Tänk vad överlägsna de engelska skådespelarna är i förhållande till de amerikanska. Det har nog alltid varit så. Allting känns mer äkta fast det är ”fiction”. Jag har faktiskt alla fem-böckerna i Noels bokhylla och kommer att läsa dem, hoppas jag, när han är mer mottaglig.

De bästa minnena med Enid Blyton har jag från somrarna i Skummeslöv med Roy Karlsson och hans familj. De sena kvällarna när vi var vakna halva natten och läste varsin ”Äventyrsbok” av Blyton. Alla morgonar man blev väckt med fransbröd och ost av Birgit, trött men lycklig. Endast 50 meter ner till stranden och morgondoppet. Hade förmånen att få tillbringa flera somrar med familjen Karlsson. Birgit blev min reservmamma och jag tillbringade mina sommarlov mer med Roy och hans familj än med min egen.  Tråkigt nog gick Birgit bort förra veckan och med tårar i mina ögon minns jag all den kärlek som jag fick dela med hennes egna barn.

Rubriker i tidningarna februari 62! Översvämningskatastrof i Hamburg, 278 döda! Stor invasion av råttor när vattenmassorna drar sig tillbaka. Oj oj det är inte bara nuförtiden vädrets makter slår bakut? Tror ibland att vi glömt att det fanns mycket konstigt väder även förr. Detta var ju även på riktigt närma håll.

Läser även att Burnley toppar Engelska ligan före Tottenham. West Ham på fjärdeplatsen. Liverpool leder division 2. United ligger på en blygsam 16e placering. De har väl inte hämtat sig riktigt från flygkatastrofen 1958.

Peace and love    Hacka

Kommer ni ihåg ”Walk On By” med Leroy Van Dyke. Känns det verkligen som det är 50 år sedan den toppade listorna? När jag hör på den igen efter så många år kan jag förstå att jag tyckte den var bra, när man ser de andra låtarna som den konkurrerade med. Låtarna på ”Tio i topp” började dock likna något och det radades upp hits våren 62. Detta år introducerades ordet ”pop” i Sverige och i april -62 ändrade Klas Burling titel på sitt skivprogram från ”Rock 62″ till ”Pop 62″. ”Let´s Twist Again” låg fortfarande etta på ”Tio i topp”. Gräslig låt som tjatades i radion flera år efteråt. I Amerika hade twistmusiken varit populär ganska länge. Chubby Checker var den som nådde störst framgång med twisten. Definitionen för hur dansen twist utförs lyder: ”Som om man fimpar en cigarett och samtidigt torkar sig på ryggen med en lång handduk”. Verkar lite klurigt eller hur. En ”Riverdance” känns som en söndagspromenad i jämförelse?http://youtu.be/c8UeoiRh_8M

1962 var året då Bob Dylan släppte sin första skiva. Det självbetitlade albumet blev även min första LP. Jag tycker fortfarande mycket om den fast spelar den inte så ofta. Det var från den Eric Burdon hörde ”The House Of The Rising Sun” och gjorde en fantastisk version av några år senare tillsammans med de andra i The Animals.http://youtu.be/mmdPQp6Jcdk

Folkmusiken var på gång och Peter Paul and Mary gjorde sitt debutalbum. Den låg på topp10 i USA nästan hela året och innehöll ”Where Have All The Flowers Gone” som de flesta människor någon gång hört och förmodligen även sjungit någon gång i skolan eller förfest? De upptäckte även Bob Dylan samma år och gjorde fina versioner på ”Blowin In The Wind” och ”Don´t Think Twice It´s Allright”. Jag tycker att Peter Paul and Marys versioner är de bästa av dessa tre klassiker. De hade de bästa sångrösterna och sjöng i stämmor som var klockrena. De gjorde även fina versioner på ”Puff The Magic Dragon” och ”If I Had A Hammer”.http://youtu.be/AGpkS7LhKl8

Det var detta året som ”Kvällstoppen” startade. Programmet som sändes på tisdagskvällar, ganska sent. Onsdagarna var sega eftersom jag aldrig somnade före klockan elva dagen innan. Det var liksom ett måste att lyssna på ”Kvällstoppen”. Problemet var att hålla sig vaken eftersom man fick lägga sig redan klockan åtta. Sedan smyga ner transistorradion i sängen, släcka ljuset samt ratta in ”Radio Luxembourg” så länge. Sen gällde det att låtsas sova när farmor var inne och kollade att allt var som det skulle innan hon själv gick till sängs. Inte en enda gång kom hon på mig men hon var mycket fundersam över att jag alltid var så fruktansvärt trött på onsdags morgon. Jag skyllde på att vi fick fisk i skolan på tisdagar men givetvis köpte hon inte den förklaringen. ”Kvällstoppen” var en försäljningslista och redan då irriterade man sig på den katastrofala smaken svenska folket hade enligt egna tankar om musik. Jan Malmsjö, Owe Törnkvist, Monica Zetterlund, Sven-Ingvars, Ann-Louise Hansson och Jerry Williams var svenska namn som sålde. Perry Como och Ray Charles toppade listorna i början på 60-talet och det tyckte man var träigt. Herregud, Kingston Trio var en befrielse och varför fanns inte Joan Baez med? Jag hade fördelen av att ha en morbror, Bo Nilsson, som var mycket intresserad av musik och jag var ofta hemma hos honom och fick en dos av vad vi tyckte var musik. Där fick jag höra Bob Dylan och senare blev Hep Stars och Tages våra idoler. Än idag är Svenne Hedlund Bosses store idol. Oj så nostalgisk jag blev idag men det är ju meningen.

Det är sportlov nästa vecka och förhoppningsvis skall jag hinna med att tänka tillbaka på hur det var då när det begav sig. Det fanns väl sportlov när jag var ung också? Kommer faktiskt inte ihåg?

Peace and love    Hacka

Min farmor hade inte varit nöjd med vår regering om hon hade levt idag. Denna lilla runda tant som såg likadan ut när jag lärde känna henne som 50-åring tills hon dog som 85 år fyllda. Eva Gustafsson som hon hette, hade ett fotografi av Olof Palme stående på TV-apparaten de sista 10 åren av sitt liv och sittande i ramen fanns en liten bild på Sten Anderson sittande i hennes knä! Hon gick i första maj-tåget så länge hon orkade. Åse Höijer på LT tog en bild på henne året innan hon dog när hon står vid korsningen Kyrkogatan-Storgatan tillsammans med sin hund Kevin (givetvis döpt efter fotbollslegenden Kevin Keegan) och en ”sosseflagga”. Det året orkade hon inte gå med i tåget men blev ändå förevigad. Farmor blev en symbol för mig, inte bara politiskt, utan även som människa. Hon var omtyckt av alla mina vänner och blev en kompis för alla trots den stora ålderskillnaden.

Jag lärde henne tycka om sport på gamla dar och Mats Wilander blev hennes idol. Det var inte lönt att försöka få ett snack med henne om det var tennis på TV. Det var bara att sätta sig ner och kolla med och det räckte ju så. Bara hennes sällskap och glada tillrop när Wilander eller någon annan svensk satte bollen innanför linjerna var värt besöket.

När vi bodde på Ängelholmsvägen var 55:an, som vårt hus kallades, rena ungdomsgården. Jag hade mitt rum på övervåningen och det hände inte alltför sällan att Gert Larsson, någon av bröderna Nihlen eller någon annan kompis varit hos farmor hela kvällen medan jag ovetande lyssnat på musik i mitt rum. De brydde sig inte ens om att gå uppför trappan och säga hej utan hade suttit och pratat med henne istället. Sen åkte de hem!

Glömmer aldrig när bröderna Eres och Mikael Kalnak skulle starta ett rockband och hade ingen plats att öva. Jag hade lärt känna dem tidigt när de flyttade till Sverige och sen jobbade vi ett tag på Järnverket tillsammans. Umgicks en hel del med Georg som tyvärr förolyckades i en lastbilsolycka i Norge bara några år senare.  Jag skulle göra lumpen och var inte hemma på veckorna så farmor lät dem öva i mitt rum. Hon tyckte inte det var något problem att ha dem dånande med trummor och el-gitarrer på övervåningen. Hon t.om erbjöd sig att vara manager åt dem om de fick några spelningar. Farmor älskade John Denver och Lalla Hansson. Givetvis tyckte hon om musik, ja hon blev väl tvungen med en sådan sonson.

Vintern 1962 kommer jag inte ihåg så mycket av? Jag vet att min farfar pratade om att hugga ner den stora kastanjen på gården. Den tog verkligen allt det lilla ljus som fanns från köksfönstret. Roy Karlssons, min förste kompis i Nyby ,tyckte det var en god ide. Roy cyklade ofta hem till oss med sin lille blåa cykel och pratade med mina farföräldrar. Han var bara fem år 1962 men kunde redan konstatera när farfar hade sågat ner monsterträdet att det var på tiden någon gjorde det. ”Här såg för djävligt ut” berättade han för min farmor(som var pingstvän). Svordomar var inte hennes grej men hon log och farfar skrattade.

Min farmor var speciell och jag är väldigt nöjd med att det var just henne som jag fick växa upp med. Ibland skall man ha tur!

Peace and love    Hacka

Undrar om det var lika kallt i februari 1962? Troligtvis var det ännu kallare? Minnena innehåller många kom ihåg när jag var med och pimplade torsk med pappa när Laholmsbukten var igenfrusen. Kanske höll man värmen med att dansa runt till den nya ”flugan” Twist? Chubby Checker låg återigen etta på Tio i Topp efter ett kort gästspel av Bob Moore och låten ”Mexico”. Bob Moore är inte samma person som fyra år senare var med och spelade hem Englands första och enda VM-guld i fotboll. Bobby Moore som gjorde 544 matcher för West Ham och 108 landskamper för England! Fotbolls-VM skall gå i Chile till sommaren och Bobby är som 21-åring med i laget som förlorar kvartsfinalen mot Brasilien. Chubbys låt ”Let´s Twist Again” blev en riktig landsplåga och den kan fortfarande höras på radion någon gång då och då. ”Mexico” kan jag inte komma ihåg alls? Jo nu när jag lyssnat!http://youtu.be/LVQ0MXp-8ds, http://youtu.be/1IHbeZ2aciI Ingen av dessa låtar är särskilt bra men dock nostalgi!

Den 7:e februari är det 200 år sedan författaren Charles Dickens föddes. Den i min ålder som är det minsta intresserad av litteratur har säkert läst ”Oliver Twist” eller ”David Copperfield”? Om man inte gillar att läsa har man kanske sett ”Lysande Utsikter” på bio eller julberättelsen om den snåle, elake Scrooges på TV. Jag tycker att Dickens är den bäste författare som existerat och hoppas han blir hedrad med att det visas något av hans mästerverk på TV i veckan.

Margaretha Christensson hette min fröken i första klass på Nybyskolan. Har bara ljusa minnen av henne. Jag gillade henne och tror att gillandet var besvarat. Jag hade redan kunnat läsa och räkna något år och hade inga problem med skolan. Vi var bara sex elever i första klass men klass två delade klassrum med oss (det var bara två klasser i hela skolan) och de var tolv. Glömmer aldrig när Margaretha skulle iväg på ett ärende och jag fick sitta framme vid katedern och öva gångertabellen med tvåorna trots jag var ett år yngre. Kommer ihåg att jag blev väldigt stolt över förtroendet. Undrar om Eva på Offside kommer ihåg? Hon och hennes syster Eivor gick i 1-2 på Nyby samtidigt som mig. Eivor och jag följdes åt och tog realen tillsammans 1970. Ingvar Folkesson var en annan av mina klasskamrater. Ingvar är numera VD för Laholms Hem och han tillhörde också grabbarna som spelade fotboll med Värnens BK.

Tyvärr fick vi aldrig gå i tvåan i Nyby eftersom skolan lades ner utan det blev Parkskolan för oss. Vår goa ”mat tant” Margit och fröken Margaretha följde med oss dit. Margit var förresten ”Svängsta” Larssons mamma. En glad och vänlig person som det inte är alltför längesedan jag såg lämna in sitt tips nere på Torgkiosken i stan. Hoppas hon fortfarande har det bra och kan tippa fotboll trots sin aktningsvärda ålder.

Kjell Ove Nygren bodde granne med skolan och han gick i tvåan 1962. Han blev min kompis och vi hade bara en häck mellan hans föräldrars hus och skolan. Det var ofta vi var hos hans mamma Britta på rasterna och fick något att fika. Glömmer aldrig när Britta flera år senare kom in till mig i Ljudbutiken och frågade om hon hade gjort rätt och visade upp sin V65 lapp. Hon hade två hästar i varje lopp och jag sa att det var helt okej att göra så. Man behövde inte ha en ”Spik” i något av loppen förklarade jag för Britta. Det kostade bara 32 kronor att lämna in. På måndagen kom hon tillbaka och visade upp sin vinstlapp. Alla rätt! Tror hon vann ca 25 000 och det var mycket pengar på den tiden. En solskenshistoria!

Peace and love    Hacka

Tennis har alltid varit något jag har följt genom åren. Redan som liten parvel gjorde jag som Björn Borg, stod och slog en boll mot garageporten. Båstad ligger ju nära och varje sommar fick man se bilder från matcher på Centercourten. Janne Lundqvist var ju klart favoriten men även hans dubbelpartner Ulf Schmidt figurerade ofta i rutan. Det fanns en spanjor som hette Manuel Orantes som jag brukade hålla på. Fråga mig inte varför?

I Laholm hade vi ju Björn Hellberg, ”Svängsta” Larsson, Anders Johansson och min morbror Kjell-Affe Nilsson. Det var kul att titta på Majspelen eller seriespel när man var yngre. Det var en himla cirkus med många spelare som hatade att förlora. Såg man Björn Hellberg springa i trapporna i stadsparken så hade han inte spelat bra. Han plågade alltid sig själv med ett himla rantande upp och nerför trapporna jämte tennisbanorna. Hellberg förlorade nästan aldrig eftersom han själv aldrig slog ett slag. Han lät motståndaren missa och var som en levande vägg. Likadant med min morbror, nästan aldrig ett eget stenhårt slag utan en fullkomlig utnötning av motståndaren med ideliga höga bollar. Det tog många år innan jag lyckades besegra Kjell men jag slog honom med samma medicin, lösa höga bollar. Jag hade mycket att tacka Kjell för när det gällde mitt idrottsintresse. Han var den ende i familjen som någon gång var och tittade när jag spelade seriematcher i bordtennis. Han hade själv spelat i Serves A-lag i generationen före mig och var min tidiga förebild. Jag var alltid stolt över att vara hans systerson eftersom man alltid fick höra vilken fin sportsman han var med ett klanderfritt uppträdande om det så var med LFK på fotbollsplanen eller med BTK Serve. Tyvärr hade jag inte samma fina sätt på tennisbanan. McEnroe och jag var nog på samma nivå, inte i spelet men humöret.  

”Ingen har nog gjort så många dubbelfel i tennis som ”Svängsta”? Ofta fick han serva underarms servar. Han slog så fruktansvärt hårt så gick serven innanför rutorna så var det nästan garanterat ett ess. Felprocenten var dock så hög så att han knappast hade nytta av sitt paradslag och då blev det att slå underifrån. Det var dock ett äventyr att se på hans seriematcher för hade han en bra dag så var det glimrande tennis han spelade. Han fegade aldrig utan vann själv sina poäng med hårda grundslag. Men jisses vilket humör. Hade han vaknat på fel sida så fick han inte många gem i en match.

”Svängsta ” var även superduktig på Ishockey. Han spelade i Hallands TV-pucklag vilket även konstnären Ockie Nidsjö gjorde. Ockie var målvakt för Halland i slutet av 60-talet. Det är det nog inte många av hans kollegor som visste. De trodde nog att det enbart var penseldrag han var duktig på? Tonne Olofsson, min vapendragare i Ränneslövs GIFs juniorlag, var också med i TV-pucken vilket var en bragd eftersom det inte var så mycket tillgång till is när vi växte upp. I fotboll var han grym, helst på huvudet och hade en spänst som hade gjort honom till en duktig höjdhoppare. Det är jag helt säker på. Bengt Hafström, Tonne, Kenne Ljungberg och jag bildade en fruktad anfallslinje i GIF i slutet av 60 och början av 70-talet.

Det fanns ett Bandylag i seriesystemet från Laholm. De spelade på Glänninge när det fanns is. Givetvis var ”Svängsta” även med där!

Peace and love    Hacka

Så här i handbollstider kan jag inte låta bli att berätta om vårt fantastiska handbollslag i korpen på 70-talet. Vi hette Küban Flyers och förutom undertecknad så var det ett helt gäng Veingekillar. Många profiler i laget som t.ex bröderna Peter och Micki Attesson, ”Swingen”, Hasse Waldemarsson och några till. Själv var jag målvakt och ibland kantspringare och då menar jag verkligen att jag höll till på kanten och sprang, fram och tillbaka, mestadels utan boll.

Küban Flyers tillhörde bottenskiktet år efter år. Det enda lag vi någon gång kunde besegra var KWA från Knäred. Vi var väl inte helt utan bollsinne men de övriga lagen, Jordbrukarna, Kommunal och allt vad de hette var väldigt mycket stabilare och sköt som om de var med i Drott i normala fall. Daniel Dellien och Janne Jönsson var de knepigaste att försöka rädda skott ifrån. De sköt inte hårt men hade alltid välplacerade projektiler. Det var kul att stå i mål men man var ofta lämnad ensam när en stor Kommunalarbetare kom ångande och slängde bollen mot ens ansikte eller underliv helt medvetet. Utan suspensoar hade jag aldrig stått en minut i målet.

Jag kommer aldrig att glömma den ena matchen vi spelade mot KWA. Gjorde min absolut bästa match någonsin i målet. Hade både tur och domaren ”Blixten”( ni vet han som hade GUS) på min sida. Dessutom hade vi alltid flickvännerna på kanten som påhejare. Har aldrig haft så mycket kvinnlig fägring i publiken någon gång jag spelat fotboll. När Küban spelade handboll, ja då jädrans var det publik!  I halvlek ledde vi med 2-0, detta är alltså sant! Den enda match i världshistorien i handboll där det står 2-0 i halvlek har jag deltagit i??? Visst var det motståndet som var bedrövligt men ändå. Vi lyckades till slut vinna med 6-4 och detta firades ute i Trulstorp hos mig och min dåvarande flickvän Susanne Åkerberg helgen efter. Det årets enda vinst i handboll var ett faktum. Vi förlorade returmötet men slutade näst sist om jag inte minns helt fel?

Korphandbollen spelades i Plasthallen. För oss bolltokiga var det en arena som var välfylld när den väl stod upp. Ganska ofta var det någon ”tokfrans” som hade skurit hål i den så den stod på sock. Där spelades Badminton också och var man på fel bana och spelade så var det inte lätt eftersom det fanns en stor fläkt som gjorde att bollbanan blev väldigt oregelbunden. Det fanns en gång mellan omklädningsrummen och själva hallen. Man kunde inte ha bägge dörrarna öppna för då kändes det som om man blåstes bort. Förstår än idag inte riktigt hur det fungerade att denna plasthall stod upp? Många fina minnen finns från dess tid i varje fall.

Idag står LaholmsBTKServes fantastiskt fina pingishall på Plasthallens plats. En hall som rankas som en av vårt lands bästa. Just Laholms BTK kommer jag snart att skriva en blogg om. Var ju med och bildade klubben och är faktiskt den förste klubbmästaren i singel genom tiderna. Det kan ingen ta ifrån mig! Lite skrönor om Berry Christensson och Tore Lindström med flera kan ingen må dåligt av att läsa om. Nog för idag! Avslutar min 58-års dag med att lägga in Beatles ”Birthday”!http://youtu.be/QHRMX9Brq0s

Peace and love   Hacka

Jag sitter uppe ganska sent på kvällen eftersom min lille son inte har kommit till ro i alls rimlig tid. Det är inte så märkligt eftersom han fyller fem år imorgon. Jag har spelat Ulf Lundell hela kvällen och det gav mig en riktigt bra känsla som jag skall försöka förmedla i min lilla berättelse. Jag har alltid varit förtjust i Uffe ända sedan jag läste de första raderna i ”Jack”. Ända sedan jag hörde ”Bente” från hans första skiva ”Vargmåne”. Jag såg honom och hans band med bland annat Mats Ronander i Falkenberg i mitten av 70-talet. Blev på något sätt frälst av den redan då lite ärrade bakfulle personen som rockade i den gamla biosalongen som var spelplats i pingisstaden. Kände igen mig i ”sextiosju” som redan då var nostalgi. Rockade loss i ”Jag går på promenaden” med en mellanöl i handen och en sexpack innanför västen. Kände liksom att den här killen är min, han talar mitt språk. Jag hade levt ett likartat liv fast utan narkotika. Musikaliskt sett är han ingen fantom det är jag fullt medveten om men en god smak när han väljer musiker. Janne Bark kom senare med i hans band och han har sett till att kvaliteten på produktion och gitarrspel har varit världsklass. Ulf Lundell har haft många förebilder och det har lyst igenom i många av hans skivor men det gör ingenting för att stjäl man så smakfullt är det ingen stöld utan hjärta. Många retar sig på hans Springsteen-Dylan plagiat. Ibland låter det massor av Crazy Horse toner från hans band när Janne Bark har fått husera med låtvalet. Det gör inget för det är så jäkla bra gjort.

En sak har jag förstått och det är att kvinnor inte gillar honom lika mycket som vi män. Han har ju varit lite ”gubbsjuk” med yngre kvinnor vid sin sida. Han har gjort lite antifeministiska uttalande när han blivit lite förnärmad av någon kvinnlig journalist. Undrar om de hört ”Tempel”? Det finns dock ett flertal kvinnor som jag känner som älskar hans musik. Dock inte min fru! Där är det Dan Hylander och Björn Afzelius som gäller. De som tror sig förstå sig på musik, jazzälskare och dylikt klarar inte av honom. Han är för simpel men då har de glömt lyssna på vad han har att säga och att tonföljderna ofta är enkla men har en själ. Jag älskar hans tidiga skivor vilket bygger mycket på nostalgi och det är ju vad bloggen handlar om. Han har levererat musik för mig i över 35 år och det är därför jag känner för att hylla honom just samma timma som min son fyller fem år. Jag mår oförskämt bra över min lille vackre Noel!http://youtu.be/gs4dAH51B8I

Precis som Lundell har jag varit långt nere mentalt och haft ett alkoholmissbruk som inte ligger långt efter vår förebild Jack Kerouac. Vi har dock rest oss på nio, vilket inte Jack gjorde och även om man aldrig skall vara för kaxig så är det musiken (givetvis även min son) som fått mig att undgå parkbänkarna.

Jag har varit på en mängd konserter med Lundell. De flesta har varit grymt bra, ja nästan alla på sitt sätt. Han har levererat minst tre timmars underhållning nästan varje gång. Vid ett flertal tillfällen har jag haft vår välkände tandläkare Rolf Ahl som medresenär.  Han är den störste fantast jag känner och tror han har allt vad som finns med Uffe på skiva. Vi har inte umgåtts på några år men jag tror inte intresset har svalnat?

Klockan är nu 00:20, Noel och Anneli sover gott. Noel har varit fem i tjugo minuter! Jag har stereon på låg volym och lyssnar på ”Alperna” från ”OK Baby OK”. Känner kärlek över mina kära och jag räknar nästan Uffe bland dem. Tycker synd om dem som inte förstår sig på hans storhet men inser också att man kanske inte kan gilla honom lika mycket som jag om man inte varit med och vrålat ”Det var vi som sprang in i gryningen med en glädje som gränsade till vanvett” på en konsert i slutet av 70-talet? Amen!http://youtu.be/FqCy2MgXIqY

Peace and love    Hacka

Det är mycket tankar som dyker upp från Parkskolan och runt omkring våra lekzoner vid Vattentornet och Såghuset. Ju mer man gräver och samtalar med vänner och skolkamrater från förr så blir bilderna starkare. Allt var inte ljust och fint men de mesta minnena är väldigt lätta att dra på smilbanden åt. Just vintertid var snöbollskastningen en höjdare. I klassen över oss fanns en kille som heter Bengt Hammargren. Han vann alla skolmästerskapen i kast med liten boll. 75 meter kunde han kränga iväg den brandgula bollen. På DM-tävlingarna i Falkenberg hade han kastat så långt att man inte kunde mäta längden. Bollen for över banan och träffade en fabriksskorsten på tomten jämte. Givetvis vann Bengt DM på det kastet. Grejen med att Hammargren kunde kasta så långt var att vi kunde få honom att kasta snöboll från innergården, över taket och ut på andra sidan skolan. Det var ju alltid lärare ute och vaktade men de kunde ju inte förstå varifrån snöbollarna kom. Margit Molen blev ett hett byte eftersom hon var så dum i våra ögon. Bengt fick kasta snö som den värsta katapult när hon kom gående på yttergården och aldrig åkte han fast, för det var en orimlighet att kunna kasta så långt. Det var kanske inte så konstigt att Margit var sur så ofta? Hade varit kul att veta hur hon egentligen var innanför den hårda fasaden? Var hon så iskall som hon verkade eller fanns det en dold värme någonstans. Skall fråga Anita Ahlgren eller Ulla Jönsson om de har några positiva minnen att berätta. De mindre positiva minnena man själv har från Parkskolan var den kokta fisken man fick varannan tisdag. Något vidrigare har jag aldrig ätit varken förr eller senare och då räknar jag ändå med surströmmingsstjärten jag engång har smakat. Den ljusgröna fiskbiten blev man dessutom tvingad att äta upp vid några tillfällen. Efter att ha spytt i stadsparken ett par gånger så bestämde sig Lars Olof ”Solo” Karlsson att vi skulle äta hemma hos hans mossa varje tisdag och så blev det! Det att man blev tvingad att äta mat som t.ex. fiskbullar och lever kommer jag aldrig att förlåta de inblandade. Runt omkring vattentornet fanns de flesta kompisarna och de snyggaste tjejerna. Man höll mest hus i de trakterna men det pågick ett krig mellan Gullregnet och Altona så det gällde att ligga lågt. Jag menar verkligen krig! ”Lillen” Svensson hade fått ett öga utpetat och stenarna for som raketer från slangbellorna i stadsparken. Som väl var så blev det fred så min generation fick inte uppleva de värsta konfrontationerna. Tänk att järnvägen delade upp en liten stad i två zoner där slagsmålen verkligen var på blodigt allvar? Undrar vilka det var som kallades för ”Tivoliindianerna”? Ute i Nyby var vi neutrala men vi bodde ju på samma sida järnvägen som Gullregnarna. Jag var inte mycket till slagskämpe och blev som väl var aldrig tillfrågad att delta. Hade nog inte gjort så mycket nytta förutom det där med slangbellan. Jag var grym på att träffa mål på långt håll. Glömmer aldrig när jag träffade ”Humlan” i skallen med en sten från säkert femtio meter uppe i Såghuset. Det tog så hårt att han ramlade ner i en bäck. Jag trodde inte själv att jag var så pricksäker och jag fick verkligen be om ursäkt för fullträffen. Det blev inga men och Matz Kopp som han numera heter är lärare i Ängelholm om jag inte är helt fel underrättad? Vi umgicks mycket under tonåren och hade en likartad uppväxt utan föräldrar. Matz bodde med sin mormor och jag med min farmor. Tror att vi hade en tyst överenskommelse och en känsla för varandra där vi förstod saker hos oss som inte våra andra kompisar kunde komma nära?

 Peace and love Hacka

När Bollklubben vann sitt första SM i Norrköping 1976 var man såklart på plats! Roy Karlsson och jag åkte själva upp till ett råkallt Norrköping. Det märkliga är att jag knappt kan komma ihåg några HBK-supportrar men en Halmian från Laholm, Roger Bjerthin var på plats. Undrar vad han egentligen gjorde där? Några Vallbergakillar hade åkt upp redan dagen före och varit på disco på kvällen. Bjerthin hade tydligen varit kaxig för han hade ett färskt blått öga som gick helt i vårt fotbollslags färger. Sigge Johansson och Hasse Selander var dominerande och ”Svängsta” Larsson var lysande som targetspelare trots en punktmarkering. HBK vann matchen med 3-1 och det Allsvenska guldet var klart. Norrköpings Pär-Olof Ohlsson reducerade när det var en kvart kvar. Det var aldrig någon fara för förlust. Pär-Olof var förresten en Varbergskille som jag mött vid ett flertal tillfälle i ”Pingis”. En mycket sävlig man som jag aldrig kunde trott skulle bli en så pass giftig fotbollsspelare?

Det var ingen fest för vår del i Norrköping för mer än resultatet men efter en hemsk bilfärd hem med ett trasigt batteri(som byttes i Jönköping) blev det ett glatt firande dagen efter. Roy fick köra hela vägen från Jönköping med rutan nervevad och huvudet utanför eftersom fläkten inte kunde sättas igång för batteriets skull. Det var helt igenimmat i bilen. Kallt var det och snöblandat regn. Vindrutetorkarna fungerade knappt heller men vi kom hem till slut.

Dagen efter hörde jag av mig till Roger Bjerthin och vi firade segern i min lägenhet på Margaretagatan 16, alltså i Gullregnet. Bodde i en etta längst upp och efter ett antal starköl kom vi på den knäppa idén att måla om lägenheten blå. Bjerthin hämtade färg hos sina föräldrar och sen målade vi och drack öl halva natten. Fy sjutton som det såg ut dagen efter men blått och vitt var det förutom en röd rand vid balkongen. Det hade jag kommit på i fyllan att Liverpool skulle få ha en liten bit av den målade tapeten. Lägenhetens värde sjönk säkert drastiskt men jag var nöjd. Roy jobbade på LT på den tiden och det måste ha varit han som sladdrade till lokaltidningen för det blev såklart ett reportage om min fanatism till Halmstadlaget. Jag hamnade såsmåningom i Expressen också.

På den tiden missade jag inga HBK-matcher. Spelare som ”Lie” Larsson, ”Svängsta”, Sigge Johansson och Hans Selander var mycket underhållande att se. Jag jobbade dessutom ihop med Tommy Södergren på den tiden. Lennart Ljung hade varit min gymnastiklärare på Sannarpsskolan.  Det fanns många anledningar att inte vara Halmian. Det spelades bättre boll på ”Svängstas” tid! Det kommer mer om HBK såklart i bloggen. Nästa gång blir det nog om min vän Robert Nordström? När han fick sätta sitt enda allsvenska mål bakom Thomas Ravelli är rykande nostalgi även om det inte är sådär jättelängesedan?

”Himlen är blå tack vare HBK” !

Peace and love   Hacka

Har ni också upptäckt att Svt hänger på trenden med att gå 50 år tillbaks i tiden. Igår visade de ett program om ”Tio i Topp”. Felet var att det var alldeles för kort. De hade kunnat sända en hel kväll och man hade bara frossat i sig av 60-talets välsjungande band och artister. Det blev även en hel del intervjuer med sångare som Graham Nash i The Hollies och Roger Daltrey från The Who. Bägge lite fundersamma över svenskarnas musiksmak. Det var inte alls samma låtar som slog i Storbritannien som i Skandinavien. Tänk att programmet hade mellan 3-3,5 miljoner lyssnare varje gång. Så svältfödda vi var av populärmusik. The Beatles gjorde verkligen revolution och framförallt tonårsflickorna var heltokiga.

Det var kul att de olika programledarna blev synliga i rutan. Klas Burling, Kersti Adams Ray och Kaj Kindvall fick även de en bit av nostalgikakan och visades upp både förr och nu. Vissa låtar som t.ex ”Tell Me” med Rolling Stones och ”Very Last Day” med The Hollies blev stora hits här medan de knappt slog i sitt hemland. Världshiten ”A Whiter Shade Of Pale” kom knappt upp på listan i Sverige. Även Motown musikerna blev ganska lottlösa i vårt land. Mycket av detta hade jag faktiskt dålig koll på men när det nämndes i programmet så föll det på plats igen. Vi hade inte alltid så bra smak. Glömmer aldrig hur sur jag var när ”Wolly Bully” med Sam The Sham.. belade förstaplatsen när en sådan låt som Donovans ”Colours” knappt kom in på listan.

Både ”Sommartoppen” och ”Tio i Topp” var i Laholm. Fick tyvärr inga biljetter men satt med i publiken när det var i Lagaholmsskolan (kommer inte riktigt ihåg om det var i en matsal eller Aula, kommer knappt ihåg ens om det var i gamla Yrkesskolan istället?) Fick inte rösta men kunde konstatera att Gonks vann med ”Loppan”. Där är vi igen med den dåliga smaken? Usel låt! De kanske hade varit och spelat på Strandhotellet dagen innan?

Missade ni programmet så finns det ju på Svtplay och förmodligen kommer det en repris inom snar framtid? Tror att de flesta i min ålder tyckte det var riktigt trevlig att få tillbaka blickar på två årtionden som vi skall vara glada att få ha växt upp i!

”Året var 1962” heter ett annat program och där visade man bl.a. en intervju med Ishockeymålvakten Lennart ”Klimpen” Häggroth, trodde inte han levde, var ju alkoholist innan han var 30. Första ”Hylands Hörna”, Michael ”Little Joe” Landons turné i Sverige samt Marilyn Monroe. Fidel Castro och Cubakrisen var också på tapeten för 50 år sedan. Att vi haft en löpartalang som hette Owe Jonsson hade jag ingen aning om. Talang förresten, han var väl etablerad stjärna och vann ett stort mästerskap 1962. Ett par veckor senare var han död i en bilolycka! Kommer bara ihåg Gunder Hägg och Dan Waern, två nostalgiska namn. Anders Gärderud, men det är ju lite senare.

1962 startar även ”Kvällstoppen”, ett program som grundar sin lista på försäljningen av singlar, sedermera LP.

Önskar er som läser mitt kåseri en riktigt god fortsättning!

Peace and love   Hacka