Idag är det exakt 50år sedan Bob Dylan släpptes. Det är många fina stunder som man har i sig till denna inte helt igenom lysande skiva? De flesta lyssningarna var tillsammans med min morbror Bo Nilsson som var 15 år 1962. Vet inte varför han köpte den för hans musiksmak stämde inte helt med denna Woody Guthrie klingande skiva. Jag fick min pappa till att köpa den till mig och jag tror han undrade vad det skulle bli av hans son som lyssnade på detta skräp? Själv var han inte direkt musikintresserad men sjöng själv med i kör nere i Landskrona på den tiden.

Givetvis lyssnar jag på plattan under tiden jag skriver ner detta. Jag tycker fortfarande hans version av ”Man Of Constant Sorrow” är suverän, precis som ”Baby Let Me Follow You Down”. Skivan är väldigt tunn ljudmässigt och jag tror att den behövt en rejäl ansiktslyftning för att hålla måttet. Munspelet är hur bra som helst och även gitarren stundtals. ”Pretty Peggy-O” känns helt okej och även ”House Of The Rising Sun”.

Det är en lång resa jag och Bob har haft. Ett halvt sekel har man lyssnat på denne stundtals gnällige farbror. Jag har sett honom 6 gånger live med olika intryck och avtryck. När jag såg honom i Göteborg, Trädgården var det väl, för ca 15 år sedan så var det ganska bra fast inledningen var en katastrof. Inte en ton rätt varken på munspelet eller gitarren. Ett gäng poliser stod bakom oss som var ditkommenderade för att vakta tillställningen. Efter Bobs första fem ackord hördes ett gemensamt stönande från poliserna och flera, fy fan skall vi stå och höra denna skiten en hel kväll. Det blev bättre och som vanligt räddar hans musiker konserterna.

Innan ”gigget” satt jag nere vid älven och drack en pilsner, några hundra meter från spelplatsen. Gissa vem som kom gående tillsammans med ett par livvakter? Bara några meter från mig gick den skygge idolen med luvan uppfälld. Det var bara vi och jag tog mod till mig och beställde ”Desolation Row”. Han bara grymtade något till svar och vandrade vidare. Närmare än så lär jag aldrig komma Bob men det räcker med det. Han verkar ju inte vara någon sällskapsmänniska precis och inte var han vänlig nog att ta med min beställning på repertoaren. Det kändes ändå stort att vara nära en person som jag avgudat hela mitt liv. Pulsen var hög!

När han spelade med Tom Petty och hans Heartbreakers i Scandinavium hade vi fått tag på bra biljetter trodde vi. Hamnade på sidan fast ganska långt fram. Det började bra med Roger Mcquinn och sedan Tom Petty. När sedan Dylan kom in och började storartat med ”Like A Rolling Stone” var man helnöjd. Detta var dock under Bobs religiösa period så redan på nästa låt börjar gospeln. In kommer tre färgade damer med akterstycken modell större och ställer sig precis framför där vi sitter. Det var det sista vi såg av Bob Dylan resten av konserten. Undrar om det inte var ”Pricken” och Rolf Ahl som var med?

Nu har jag lyssnat färdigt på Bob Dylans debutplatta och kan bara säga som så att det blir bättre några år längre fram. Helst på ”Highway 61” som är min favorit med Bob Dylan!

Peace And Love    Hacka

Rolling Stones eller Beatles? Egentligen var det nog ingen direkt tävlan inom banden. Var kampen en myt? Jag har precis läst Keith Richards biografi och fick där mycket bekräftat som jag trott. Det var mellan fansen som kampen stod. Jag visste ju att Paul och John skänkte Stones ”I Wanna Be Your Man” och fick även reda på att de var i kontakt med varandra så att de inte släppte sina singlar samtidigt. De var faktiskt kompisar istället. Det var lika mycket utseendet som kampen stod emellan när det gällde fansen. Det var nog därför som Beatles vann bataljen. Jag tycker nog att Beatles känns större trots deras kortare levnadstid

Banden stod ju väldigt långt ifrån varandra musikaliskt egentligen. Stones var kanske duktigare på sina instrument men Beatles var mer begåvade på att skriva låtar i begynnelsen. Det var självklart att hålla på Beatles som tioåring. Det fanns dessutom idolbilder att köpa borta hos Svea. Tror man fick ett tuggummi tillsammans med tre bilder i ett paket? De såg ju absolut bättre ut grabbarna i Beatles. Undrar varför man var så utseendefixerad som 10.åring? Ja redan på den tiden var det viktigt att ha idoler och förebilder utan MTV och andra musikkanaler.Dagens ungdomar skall inte tro att det är de som uppfunnit ordet Idol! Man tyckte killarna var snygga, helst George i Beatles och ville se ut som han. Kanske inte de utstående öronen som syntes ibland men frisyren och hans trevliga ansikte. Dessutom spelade han gitarr och det var ju grejen. Keith (också utstående öron) och Brian var idolerna i Stones, även de gitarrister såklart! Det var Bildjournalen som styrde vad man hade på väggarna. Deras Elefantbilder fanns i nästan vartenda hem som hade en tonåring inneboende.

Det fanns ju nästan inga tjejrockband för då hade man väl hellre glott på dem? Plommons var inget vidare och Joan Baez var ju inte så inne men snygg. Ordet homo hade ingen ju inte hört talas om på den tiden så det var helt legalt att tycka killar var snygga. Det var inget konstigt alls att man klätt väggarna med massa söta pojkar. Tommy Blom, Danne Larsson från Tages och Lennart Grahn från Shanes. Ola Håkansson och Svenne Hedlund såg väl inte heller så pjåkiga ut? Undrar om 10-åriga killar av idag har Justin Bieber på väggen?

När jag flyttade till Halmstad som artonåring så hade ju ”Glamrocken” gjort sitt intåg. ”Ziggy Stardust” släpptes den sommaren och mitt liv förändrades radikalt. Från att ha varit en Creedence fantast så tog Bowie, Roxy Musik och Marc Bolan över hela min musikvärld i ett par år. Jag är fortfarande fast i träsket men ogillar många av de andra banden som kallar sig ”Glamrockare”. Bowie är och förblir min evige hjälte.

Grejen var dock att det här med att gilla killar som sminkade sig var att gå ett steg för långt. Det accepterades inte precis bland Sabbath och Purple diggarna i vänkretsen. Transvesit var inte ett ord som låg rätt i deras munnar. Tänkte inte själv så mycket på det först men det tog inte så lång tid förrän man själv började använda mascara. Det kändes riktigt kaxigt att måla sig och utmana etablissemanget. Mycket ”coolare” än att ha långt hår enbart. Mina väggar var tapetserade av Bowiebilder. Tjejerna gillade det och det var huvudsaken. De tuffa killarna avskydde Bowie men jag tror att de lyssnar på ”Ziggy” idag?

”Ziggy Stardust” fyller 40 år till sommaren och då kommer jag givetvis att hylla detta mästerverk. Jag har spelat sönder den under åren men skall lära min son att gilla den så han kan föra Bowie traditionerna vidare i sitt liv. Jag tror inte man kan ogilla ”Ziggy” och jag har förstått att det går att lära yngre att gilla Bowie.

Trots mina affischer så har jag fortfarande förblivit hetero. Det satte bara frö till lite snäll revolt. Jag har förresten Tommy Blom som vän i Facebook, det ni!!

Peace and love    Hacka

Jag gillar verkligen att åldras tillsammans med mina gamla idoler. Det är ju inte kul att läsa deras ”dödsrunor” kanske men att lyssna på t.ex. Graham Nash och David Crosby är fantastiskt. När det gäller Bob Dylan får man vara nöjd med hans något äldre material. Hans röst har inte åldrats med värdighet och jag tycker han kan lägga ner sina livekonserter med omedelbar verkan.

Bonnie Raitt och Jackson Browne är också över 60 men låter fortfarande fräscha precis som James Taylor. Att se på Elvis Costellos TV-show tycker jag är den bästa nostalgi man kan tänka sig. Jag hoppas det kommer nya program.

Nere i källaren hos Kenneth ”Joe Brodd” Johansson fick man tidigt lära sig att uppskatta god musik. Det började med Beatles sedan gick det över till Graham Nash. De andra medlemmarna Stephen Stills, David Crosby och Neil Young kom i andra hand för ”Joe”. Vi satt väldigt ofta och klinkade på varsin gitarr och försökte sjunga med i Grahams låtar. ”Military Madness”, ”Chicago”, ”Sleep  Song”  och framförallt ”Teach Your Children” stod på repertoaren. Med blandad framgång beroende på hur många mellanöl vi hade konsumerat så ”gölade” vi på i dessa låtar. Som väl var så fanns det två rum i källaren och våra kompisar slapp att lyssna. Dock så brukade det komma in lite folk ju senare det blev. Jag vet inte om det var för att de hade stärkt sig med Three Hearts eller om de bara ville göra oss sällskap. Ockie Nidsjö kom allt oftare och systrarna Inger och Ulla Jönsson höll oss också sällskap ibland. Peter Berntsson, som bodde granne, var också ofta med och klinkade. Vi hade en rullbandspelare som vi förevigade dessa ”sessions” på och ibland lyssnade vi på våra inspelningar och tyckte inte det lät alltför illa. Den låt vi oftast sjöng var ”Godnight Irene”.http://youtu.be/CZm96PKwtHc När ”Joes” bror Tommy flyttade ut till Mellbystrand försvann dessa bandinspelningar tyvärr. Skulle vara kul att lyssna på dem idag.http://youtu.be/EkaKwXddT_I

Det cirkulerade mycket folk i källaren under åren och vi hade definitivt den bästa ungdomsgård man kunde tänka sig. Det kom hela tiden nytt folk men de gamla stannade kvar och till slut måste det varit jobbigt för Arne och Märta (Tommy och Kenneths föräldrar) men de klagade konstigt nog aldrig. På helgen var det alltid liv och rörelse hos bröderna Johansson och vi hade alltid källaren som startpunkt innan vi skulle till Crazy Horse eller något annat hak. Det var även alltid efterfest och det var inte alltför sällan man hittade ”Perry” Larsson med hörlurar på huvudet lyssnande på Leonard Cohen eller att ”Höne” hade fått igång trumsolot på Creams ”Toad” klockan två på natten.

Det är ju snart påsk och ett av de galnaste minnena från en påskhelg är när Jonny ”J” Nilsson hade fått med sig en flickvän hem från något dansställe och skulle vänslas med henne i det innersta rummet i källaren. Det var helt omöblerat förutom en säng och ett bord. Annars bara kala väggar. Peter Berntsson hade kvar en Blixtkanon som han tyckte inte skulle gå till spillo. Det bör nämnas att vi var riktigt överförfriskade och omdömet var helt bedövat. Jag tuttade på och öppnade dörren och Peter kastade in bomben under sängen. En enorm knall som konstigt nog inte fick ut paret. Dagen efter var vi inne och kollade och det låg smulat papper i hela rummet. Konstigt nog hade ingen något direkt minne av händelsen förrän ”J” kom ner på eftermiddagen och beklagade sig att han var lomhörd. Det var mycket tokigt som hände på Trumpetgatan!

Peace and love    Hacka

Den hemmagjorda slangbellan som jag gjorde av farmors konserveringsringar har en egen historia. Jag lärde givetvis ”Svängsta” att hantera detta primitiva men effektiva vapen. Kriget mellan öst och väst var ju hela tiden lite pyrande. Vi i Nyby var ju neutrala men ”Svängstas” kompis Lars-Erik ”Lillen” Svensson hade blivit pryglad i stadsparken och t.om fått sitt öga utstucket enligt säkra källor. Allvarligt talat så tror jag inte det var därför jag lärde mig hantera slangbellan som ett proffs. Det var mest för nöjes skull. Jag var aldrig särskilt rädd för Altonaborna även om ”Boe” kunde vara på krigsstigen ibland. Glänningesjö var ju liksom deras territorium men vi hade alltid Kaj Karlsson i ryggen så man kunde gå med näsan i vädret utan något vapen.

”Svängsta” ärvde en moped några år innan han blev 15. Den körde han på runt Nyby och småvägarna mot Månstorp. Det var inte lätt att få låna hans kära ägodel. Jag kom dock på att man kunde använda moppen i en lek där en av oss stod i mitten av fotbollsplanen med slangbellan och den andre körde mopeden runt den. Blev man träffad så illa att man körde och välte var det den andres tur att köra nästa varv. Vi hade en gammal hjälm på oss men det var en ganska farlig lek. Det blev en hel del mopedkörning men även mycket gråtande och blåmärken.

Polis Sverker Lindgren kom in i ens liv det året. Jag tror inte det var på grund av mopeden utan mest för att vi skjutit fåglar med slangbellan. Sverker var en stor vän av våra bevingade djur och jag är inte särskilt stolt över att vara en av dem som höll beståndet av Kråkor på en lägre nivå. Hur som helst kom Sverker ut till Nyby i sin polisbil, arg som sjutton. Gubben Axel som bodde granne med ”Svängsta” hade ringt och beklagat sig över vårt skjutande. Hans fönster hade ju såklart också fått sig en omgång. Det var bara jag som fick en avhyvling av Sverker. Blev ju tagen på bar gärning med vapnet i handen. Den blåsningen glömmer jag aldrig och jag sköt aldrig mer på något levande, varken fåglar eller ”Svängsta”. Jag hämnades dock på Axel. Snodde pappas luftgevär och låg i timmar och sköt på hans telefonledning tills den rök av. Det tog tid innan de hittade felet på hans telefon och hans fönsterrutor var ju döda ting så de fick fortfarande känna på min pricksäkerhet. Förresten så var det ju ingen slangbella, endast en gummiring till en burk. Jag lovar att man kunde skjuta bättre med min uppfinning än en riktig slangbella?

Roy Karlsson och jag hade ofta egna träningspass med fotbollen. Det hände att ”Svängsta” var med och visade oss några finter vi skulle ha med på vår fortsatta fotbollskarriär. Han skakade på huvudet åt mina smala ben allt som oftast och berättade för mig att jag hade lår som en ”Halmian”. Jag skulle äta bättre och inte endast fransbröd annars blev det ingen fotbollspelare utav mig. Däremot så fick Roy betyget att han hade ben som en äkta HIF:are. Konstigt att de orden sitter kvar men jag slog honom i pingis ganska snart till hans stora förtret.

Peace and love    Hacka

Så här i vinterns slutsekunder? Ja man hoppas ju det, kom jag plötsligt att tänka på ”Skridskor till tusen”. Jag kommer knappt ihåg vilket årtionde det var men tidigt 70-tal är en vild gissning. Det jag kommer ihåg var att Laholm sattes på kartan som en av dem som hade absolut mest åkande av samtliga kommuner i Sverige. Kommer även ihåg att det var en kall vinter och att Idrottsplatsens löparbanor var spolade under en stor del av vintern. Ja annars hade det ju varit omöjligt att konkurera? Är nästan säker på att SVT var där och filmade. Tror faktiskt att vi blev tvåa i landet om inte minnet svikit mig helt. Givetvis var det procentuellt uträknat men ändå. På den tiden var då rakt inte Laholm ansedd att vara någon vinterort precis? Det var ju innan Kungsbyggets tid och långt före danskarnas invasion av våra pister på Hallandsåsen.

Det var Korpen som anordnade det hela. Ebbe Lindberg stod vid sidan av skridskobanan och mös med hela ansiktet. Ebbe var ju verkligen en ”Eldsjäl” och figurerade alltid på plats när det var något på gång i den äkta amatörvärlden. Han fanns i Plasthallen när det var handboll, vid sidan av korpplanen när det var dags för fotboll. Ja Ebbe var med på allt! Det var han som tog ut stadslaget i korpfotboll. Givetvis har man varit med där också vid ett flertal tillfälle. Laholm vägde rätt lätt när vi mötte Halmstad eller Varberg men vi var en hel del som kom från Värnens BK som var med. Minns särskilt en gång när jag sattes på mittfältets mitt och fick markera Ove Håkansson när vi mötte Varberg. Denne Ove skall föresten pingisspelaren Fredrik Håkansson säga farbror till och är säker på att han var lika duktig med boll som Fredrik är. Jag har aldrig känt mig så underlägsen på en fotbollsplan varken förr eller senare. Vilket gäng dessa Håkansson var! De andra bröderna Lennart, Janne och Mats har man också duellerat mot vid ett flertal tillfällen. Samtliga extremt duktiga men ingen känns lika vass som Ove och då hade han ändå slutat spela aktivt.

Ebbe Lindbergs son Sylve hade jag många dueller med i bordtennis och även på fotbollsplanen eftersom jag tidigt gick till Ränneslövs GIF. Mycket duktig fotbollsspelare som jag tror slutade spela alldeles för tidigt?

Korpen finns den idag? Att det spelas innebandy och fotboll det vet jag men nog är det Peter Johnssons förtjänst, ingen annans? En eloge till Peter! Tror inte det går att skaffa eldsjälar lika lätt som förr. Ingen gör någonting utan att tjäna pengar och då dör det liksom ut. Jag tror vi hade behövt en fungerande Korp för hälsans skull. Det jag saknar mest i kommunen är en Bowlinghall. Tror det hade varit en samlingsplats för lite gamla idrottsrävar. Även för ungdomar såklart. Golfen är en social grej och det kanske är därför att golfbanan finns som Korpen inte är lika viktig? De både med och utan bollsinne kommer ut och träffas i alla åldrar, kvinnor som män. Synd att det är en sådan meningslös sport. Vi utan tålamod får vänta ett tag till på vår Bowlinghall. Hade Ebbe Lindberg varit aktiv tror jag att den hade funnits? Ängelholm, Båstad och Halmstad har ju som väl är!

Peace and love    Hacka

Undrar om jag haft något sportlov när jag åkt skidor eller skridskor. Det finns ingen som kan frysa som jag? Varför skulle jag åkt dessa för mig tråkiga saker? Det värsta är att jag inte kan komma ihåg något sportlov! Det enda som lockade var möjligvis den varma chokladen. Hala underlag är inget för mig och dessutom på förlängda fötter? Inomhus sporter har varit självklara för mig och Parkskolans gymnastiksal samt Plasthallen var alternativ jag valde med självklarhet. Timmershult finns på näthinnan. Visst åkte man i längdspåren som ung men tyckte man det var roligt? Åkte aldrig skidor eller skridskor på något sportlov det kan jag garantera. Bara om man var kommenderad i skolan. Kommer däremot ihåg när det var orientering i Ahlaskogen eller Knäred. En gång gick jag och Kenne Ljungberg vilse trots att det var snitslad bana, kom i mål en timme efter de andra. Det var sex tjejer med i den gruppen också, förklarar en del? En annan gång sprang jag på en taggtråd och rev upp hela kinden. Kunde få ut tungan genom hålet!  Definitivt inga sporter för mig!

Vilken hysteri det blev när en figur som hette Ingmar Stenmark kom in i våra liv. Det fanns någon Grahn innan som hade lyckats ta sig ner från någon halvsvår backe men Stenmark han blev idol för hela svenska folket. Plötsligt kunde man slippa en lektion i skolan och en gammal skranglig TV på ben rullades in i klassrummet. Stor förväntan på denne tystlåtne man från Tärnaby. Visst var det spännande, absolut! Glad blev man ju även över att slippa en tråkig lektion men ifrågasatte kanske sporten. Åka nerför en backe med långa fötter för att köra mellan pinnar så fort som möjligt? Dessutom var det en sport som de som hade gott om pengar kunde utöva. Inte om man bodde i Norrland men annars. Undrar vad de i Tärnaby tyckte om invasionen av 08:or som kom upp och domederade överallt förutom i backen? Klassens bortskämde åkte helt plötsligt till Österrike eller om man hade det lite sämre, till Sälen. Gillade inte vintersport istället blev det förlängda armar med en rack i handen. På den tiden kostade det inte så mycket att spela ”pingis” och vi hade ju Hasse Olsson som visade oss spelglädjen samt t.ex. Kaj Karlsson, Lars-Hugo Larsson och ”Charlie” Granberg att se upp till som spelare och kompisar. De blev vänner trots dem var några år äldre.

Jag tittar inte på slalom idag. Tycker att det är tråkigt. Skidskytte kan jag se även ett långlopp på skidor med ganska stor behållning men avstår ofta för att göra något vettigare.  Jag tror man har blivit bortskämd med det stora utbudet på TV. Kräsen heter det. Gratulerar alla som tycker det är kul med utförsåkning för det förgyller ju deras tillvaro. Definitivt inte min men man är ju medveten om att det är mycket runt omkring som drar folk till alperna. Jag har aldrig åkt en meter i Kungsbygget eller vad det nu heter? Kommer inte att göra det heller. Det får danskarna roa sig med.

Jag är säker på att 90% av tiden av ett sportlov så lyssnade jag på musik. Kanske satt jag med ”Julle” eller ”CA” i ”Huset” och lyssnade på ”Amapola” eller följde med dem och tittade på när de spelade ishockey på den lilla lerhålan i Månstorp? Kanske var jag och Roy och läste Kalle Anka hemma hos Birgit? Men åkte skidor i Timmershult det gjorde jag inte frivilligt.

Peace and love    Hacka

Visste ni om att Frummerins startade redan 1877? Läste en LT från februari 1962 och där stod att Frummerins hade bytt ägare. Någon Georg Simonsson hade tagit över firman. Läste först George Simenone? Känns nästan som om jag kommer att känna lite vördnad för denna gamla affär när jag går förbi? Trots allt lidande man har känt när man har behövt vänta på någon av det motsatta könet som provat kläder. Hanna Frummerin visste vad hon gjorde när hon startade sin butik för 135 år sedan, respekt!

Undrar när Dick Lange satte igång att klippa hår på torget. Där finns också samma yrke i samma lokaler fortfarande om än lite utökat. Kom att tänka på Dick när jag läste resultatet från veckans Bridgetävling i LT. Undrar hur många gånger jag läste att Dick Lange och Harry Stahne vunnit tävlingar i detta kortspel. Undrar varför man följde resultaten, var ju inte direkt intresserad? Kanske för att man klippte sig hos honom och senare i livet umgicks med Birgitta, hans dotter. Vet faktiskt inte men i samma tidning som det stod om Frummerins hittade jag ett resultat från Laholms Bridgeklubb. Gissa vilka som vann? Jo Lange/Stahne!

På biografen i Laholm går ”Hämnaren från fort Alamo” med Glenn Ford. Får bra kritik i LT och jag känner mig lite sugen att leta upp den på internet. Har blivit intresserad av gamla western-filmer igen. Dagens actionfilmer ger mig absolut ingenting. Ser hellre en gammal John Wayne film där han konfronteras med boskapstjuvar och indianer. Känns verkligare än ”Captain Americas” bravader även om det alltid kommer att finnas en liten ”töntfaktor” i den riktige kapten Amerika!

Samma dag går ”Fem söker en skatt” som matiné. Enid Blytons underbara böcker om de fyra engelska barnen och deras hund var mycket läsvärda. De blev även spännande ungdomsfilmer och de håller än idag. Tittade på en av dem med Noel för någon vecka sedan men han var inte alls intresserad (mycket för att de pratade engelska och att inte pappa hängde med att översätta). Jag satt emellertid med stora ögon och var imponerad av miljön och intrigen. Tänk vad överlägsna de engelska skådespelarna är i förhållande till de amerikanska. Det har nog alltid varit så. Allting känns mer äkta fast det är ”fiction”. Jag har faktiskt alla fem-böckerna i Noels bokhylla och kommer att läsa dem, hoppas jag, när han är mer mottaglig.

De bästa minnena med Enid Blyton har jag från somrarna i Skummeslöv med Roy Karlsson och hans familj. De sena kvällarna när vi var vakna halva natten och läste varsin ”Äventyrsbok” av Blyton. Alla morgonar man blev väckt med fransbröd och ost av Birgit, trött men lycklig. Endast 50 meter ner till stranden och morgondoppet. Hade förmånen att få tillbringa flera somrar med familjen Karlsson. Birgit blev min reservmamma och jag tillbringade mina sommarlov mer med Roy och hans familj än med min egen.  Tråkigt nog gick Birgit bort förra veckan och med tårar i mina ögon minns jag all den kärlek som jag fick dela med hennes egna barn.

Rubriker i tidningarna februari 62! Översvämningskatastrof i Hamburg, 278 döda! Stor invasion av råttor när vattenmassorna drar sig tillbaka. Oj oj det är inte bara nuförtiden vädrets makter slår bakut? Tror ibland att vi glömt att det fanns mycket konstigt väder även förr. Detta var ju även på riktigt närma håll.

Läser även att Burnley toppar Engelska ligan före Tottenham. West Ham på fjärdeplatsen. Liverpool leder division 2. United ligger på en blygsam 16e placering. De har väl inte hämtat sig riktigt från flygkatastrofen 1958.

Peace and love    Hacka

Kommer ni ihåg ”Walk On By” med Leroy Van Dyke. Känns det verkligen som det är 50 år sedan den toppade listorna? När jag hör på den igen efter så många år kan jag förstå att jag tyckte den var bra, när man ser de andra låtarna som den konkurrerade med. Låtarna på ”Tio i topp” började dock likna något och det radades upp hits våren 62. Detta år introducerades ordet ”pop” i Sverige och i april -62 ändrade Klas Burling titel på sitt skivprogram från ”Rock 62″ till ”Pop 62″. ”Let´s Twist Again” låg fortfarande etta på ”Tio i topp”. Gräslig låt som tjatades i radion flera år efteråt. I Amerika hade twistmusiken varit populär ganska länge. Chubby Checker var den som nådde störst framgång med twisten. Definitionen för hur dansen twist utförs lyder: ”Som om man fimpar en cigarett och samtidigt torkar sig på ryggen med en lång handduk”. Verkar lite klurigt eller hur. En ”Riverdance” känns som en söndagspromenad i jämförelse?http://youtu.be/c8UeoiRh_8M

1962 var året då Bob Dylan släppte sin första skiva. Det självbetitlade albumet blev även min första LP. Jag tycker fortfarande mycket om den fast spelar den inte så ofta. Det var från den Eric Burdon hörde ”The House Of The Rising Sun” och gjorde en fantastisk version av några år senare tillsammans med de andra i The Animals.http://youtu.be/mmdPQp6Jcdk

Folkmusiken var på gång och Peter Paul and Mary gjorde sitt debutalbum. Den låg på topp10 i USA nästan hela året och innehöll ”Where Have All The Flowers Gone” som de flesta människor någon gång hört och förmodligen även sjungit någon gång i skolan eller förfest? De upptäckte även Bob Dylan samma år och gjorde fina versioner på ”Blowin In The Wind” och ”Don´t Think Twice It´s Allright”. Jag tycker att Peter Paul and Marys versioner är de bästa av dessa tre klassiker. De hade de bästa sångrösterna och sjöng i stämmor som var klockrena. De gjorde även fina versioner på ”Puff The Magic Dragon” och ”If I Had A Hammer”.http://youtu.be/AGpkS7LhKl8

Det var detta året som ”Kvällstoppen” startade. Programmet som sändes på tisdagskvällar, ganska sent. Onsdagarna var sega eftersom jag aldrig somnade före klockan elva dagen innan. Det var liksom ett måste att lyssna på ”Kvällstoppen”. Problemet var att hålla sig vaken eftersom man fick lägga sig redan klockan åtta. Sedan smyga ner transistorradion i sängen, släcka ljuset samt ratta in ”Radio Luxembourg” så länge. Sen gällde det att låtsas sova när farmor var inne och kollade att allt var som det skulle innan hon själv gick till sängs. Inte en enda gång kom hon på mig men hon var mycket fundersam över att jag alltid var så fruktansvärt trött på onsdags morgon. Jag skyllde på att vi fick fisk i skolan på tisdagar men givetvis köpte hon inte den förklaringen. ”Kvällstoppen” var en försäljningslista och redan då irriterade man sig på den katastrofala smaken svenska folket hade enligt egna tankar om musik. Jan Malmsjö, Owe Törnkvist, Monica Zetterlund, Sven-Ingvars, Ann-Louise Hansson och Jerry Williams var svenska namn som sålde. Perry Como och Ray Charles toppade listorna i början på 60-talet och det tyckte man var träigt. Herregud, Kingston Trio var en befrielse och varför fanns inte Joan Baez med? Jag hade fördelen av att ha en morbror, Bo Nilsson, som var mycket intresserad av musik och jag var ofta hemma hos honom och fick en dos av vad vi tyckte var musik. Där fick jag höra Bob Dylan och senare blev Hep Stars och Tages våra idoler. Än idag är Svenne Hedlund Bosses store idol. Oj så nostalgisk jag blev idag men det är ju meningen.

Det är sportlov nästa vecka och förhoppningsvis skall jag hinna med att tänka tillbaka på hur det var då när det begav sig. Det fanns väl sportlov när jag var ung också? Kommer faktiskt inte ihåg?

Peace and love    Hacka

Min farmor hade inte varit nöjd med vår regering om hon hade levt idag. Denna lilla runda tant som såg likadan ut när jag lärde känna henne som 50-åring tills hon dog som 85 år fyllda. Eva Gustafsson som hon hette, hade ett fotografi av Olof Palme stående på TV-apparaten de sista 10 åren av sitt liv och sittande i ramen fanns en liten bild på Sten Anderson sittande i hennes knä! Hon gick i första maj-tåget så länge hon orkade. Åse Höijer på LT tog en bild på henne året innan hon dog när hon står vid korsningen Kyrkogatan-Storgatan tillsammans med sin hund Kevin (givetvis döpt efter fotbollslegenden Kevin Keegan) och en ”sosseflagga”. Det året orkade hon inte gå med i tåget men blev ändå förevigad. Farmor blev en symbol för mig, inte bara politiskt, utan även som människa. Hon var omtyckt av alla mina vänner och blev en kompis för alla trots den stora ålderskillnaden.

Jag lärde henne tycka om sport på gamla dar och Mats Wilander blev hennes idol. Det var inte lönt att försöka få ett snack med henne om det var tennis på TV. Det var bara att sätta sig ner och kolla med och det räckte ju så. Bara hennes sällskap och glada tillrop när Wilander eller någon annan svensk satte bollen innanför linjerna var värt besöket.

När vi bodde på Ängelholmsvägen var 55:an, som vårt hus kallades, rena ungdomsgården. Jag hade mitt rum på övervåningen och det hände inte alltför sällan att Gert Larsson, någon av bröderna Nihlen eller någon annan kompis varit hos farmor hela kvällen medan jag ovetande lyssnat på musik i mitt rum. De brydde sig inte ens om att gå uppför trappan och säga hej utan hade suttit och pratat med henne istället. Sen åkte de hem!

Glömmer aldrig när bröderna Eres och Mikael Kalnak skulle starta ett rockband och hade ingen plats att öva. Jag hade lärt känna dem tidigt när de flyttade till Sverige och sen jobbade vi ett tag på Järnverket tillsammans. Umgicks en hel del med Georg som tyvärr förolyckades i en lastbilsolycka i Norge bara några år senare.  Jag skulle göra lumpen och var inte hemma på veckorna så farmor lät dem öva i mitt rum. Hon tyckte inte det var något problem att ha dem dånande med trummor och el-gitarrer på övervåningen. Hon t.om erbjöd sig att vara manager åt dem om de fick några spelningar. Farmor älskade John Denver och Lalla Hansson. Givetvis tyckte hon om musik, ja hon blev väl tvungen med en sådan sonson.

Vintern 1962 kommer jag inte ihåg så mycket av? Jag vet att min farfar pratade om att hugga ner den stora kastanjen på gården. Den tog verkligen allt det lilla ljus som fanns från köksfönstret. Roy Karlssons, min förste kompis i Nyby ,tyckte det var en god ide. Roy cyklade ofta hem till oss med sin lille blåa cykel och pratade med mina farföräldrar. Han var bara fem år 1962 men kunde redan konstatera när farfar hade sågat ner monsterträdet att det var på tiden någon gjorde det. ”Här såg för djävligt ut” berättade han för min farmor(som var pingstvän). Svordomar var inte hennes grej men hon log och farfar skrattade.

Min farmor var speciell och jag är väldigt nöjd med att det var just henne som jag fick växa upp med. Ibland skall man ha tur!

Peace and love    Hacka

Undrar om det var lika kallt i februari 1962? Troligtvis var det ännu kallare? Minnena innehåller många kom ihåg när jag var med och pimplade torsk med pappa när Laholmsbukten var igenfrusen. Kanske höll man värmen med att dansa runt till den nya ”flugan” Twist? Chubby Checker låg återigen etta på Tio i Topp efter ett kort gästspel av Bob Moore och låten ”Mexico”. Bob Moore är inte samma person som fyra år senare var med och spelade hem Englands första och enda VM-guld i fotboll. Bobby Moore som gjorde 544 matcher för West Ham och 108 landskamper för England! Fotbolls-VM skall gå i Chile till sommaren och Bobby är som 21-åring med i laget som förlorar kvartsfinalen mot Brasilien. Chubbys låt ”Let´s Twist Again” blev en riktig landsplåga och den kan fortfarande höras på radion någon gång då och då. ”Mexico” kan jag inte komma ihåg alls? Jo nu när jag lyssnat!http://youtu.be/LVQ0MXp-8ds, http://youtu.be/1IHbeZ2aciI Ingen av dessa låtar är särskilt bra men dock nostalgi!

Den 7:e februari är det 200 år sedan författaren Charles Dickens föddes. Den i min ålder som är det minsta intresserad av litteratur har säkert läst ”Oliver Twist” eller ”David Copperfield”? Om man inte gillar att läsa har man kanske sett ”Lysande Utsikter” på bio eller julberättelsen om den snåle, elake Scrooges på TV. Jag tycker att Dickens är den bäste författare som existerat och hoppas han blir hedrad med att det visas något av hans mästerverk på TV i veckan.

Margaretha Christensson hette min fröken i första klass på Nybyskolan. Har bara ljusa minnen av henne. Jag gillade henne och tror att gillandet var besvarat. Jag hade redan kunnat läsa och räkna något år och hade inga problem med skolan. Vi var bara sex elever i första klass men klass två delade klassrum med oss (det var bara två klasser i hela skolan) och de var tolv. Glömmer aldrig när Margaretha skulle iväg på ett ärende och jag fick sitta framme vid katedern och öva gångertabellen med tvåorna trots jag var ett år yngre. Kommer ihåg att jag blev väldigt stolt över förtroendet. Undrar om Eva på Offside kommer ihåg? Hon och hennes syster Eivor gick i 1-2 på Nyby samtidigt som mig. Eivor och jag följdes åt och tog realen tillsammans 1970. Ingvar Folkesson var en annan av mina klasskamrater. Ingvar är numera VD för Laholms Hem och han tillhörde också grabbarna som spelade fotboll med Värnens BK.

Tyvärr fick vi aldrig gå i tvåan i Nyby eftersom skolan lades ner utan det blev Parkskolan för oss. Vår goa ”mat tant” Margit och fröken Margaretha följde med oss dit. Margit var förresten ”Svängsta” Larssons mamma. En glad och vänlig person som det inte är alltför längesedan jag såg lämna in sitt tips nere på Torgkiosken i stan. Hoppas hon fortfarande har det bra och kan tippa fotboll trots sin aktningsvärda ålder.

Kjell Ove Nygren bodde granne med skolan och han gick i tvåan 1962. Han blev min kompis och vi hade bara en häck mellan hans föräldrars hus och skolan. Det var ofta vi var hos hans mamma Britta på rasterna och fick något att fika. Glömmer aldrig när Britta flera år senare kom in till mig i Ljudbutiken och frågade om hon hade gjort rätt och visade upp sin V65 lapp. Hon hade två hästar i varje lopp och jag sa att det var helt okej att göra så. Man behövde inte ha en ”Spik” i något av loppen förklarade jag för Britta. Det kostade bara 32 kronor att lämna in. På måndagen kom hon tillbaka och visade upp sin vinstlapp. Alla rätt! Tror hon vann ca 25 000 och det var mycket pengar på den tiden. En solskenshistoria!

Peace and love    Hacka